Det finns några rader av den irländska sjuttonhundratalsstatsmannen Edmund Burke som jag tänkt mycket på under sista tiden: “Allt som väcker föreställningar om smärta och fara, det vill säga allt som är skräckinjagande […] är en källa till det sublima vilket är den starkaste känsla medvetandet kan erfara.”
Det är viktigt att notera att Burke inte tänkte sig att det sublima är en känsla som råder hos dem som upplever smärta och fara utan hos dem som ser på. Det man ser på ska helst vara storslaget, spektakulärt men man ska också kunna känna tillfredsställelse över att man själv inte är där, att man själv är i säkerhet.
Man fick höra mycket om det skräckinjagande på Burkes tid. När det 1748 gjordes en helt vardaglig utgrävning för en vattenledning hittade man staden Pompeji som blev begravd av lavamassor vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79 efter vår tideräkning. En tiondedel av stadens befolkning, runt tvåtusen människor, beräknas ha omkommit. 1755 drabbades Lissabon av en jordbävning som förutom det kungliga palatset förstörde kyrkor, bibliotek och museer och kostade tolv tusen människoliv.
Det sublima blev högsta mode inom kulturen; dikterna, målningarna och gravyrerna med Pompeji och Lissabon som teman var oräkneliga och högt uppskattade. I dag är “det sublima” inte längre ord på allas läppar men det är inte svårt att räkna upp händelser från 1900- och 2000-talet som väckt känslan: Titanics undergång, Estoniakatastrofen, terrorattacken i New York, tsunamin 2004, kärnkraftkatastrofen och tsunamin i Fukushima.
Ja, numera kommer “det sublima” till oss på tv. Allra oftast har vi väl sett terroristerna flyga in med de kapade planen i tvillingtornen, vi har sett elden och röken, vi har sett människor hoppa, vi har sett tornen rasa. På stora internationella nyhetskanaler som BBC, CNN och Al Jazeera har reportrar redan länge stått på världens olika slagfält, de har visat oss Aleppos förstörelse de har visat oss hur IS-krigare och talibaner drar fram, de har pekat, förevisat och förklarat, de har gjort allt som står i deras makt för att ytterligare dramatisera redan dramatiska scener: “Nu känner man röken”, “Hör ni granaterna?” De allra häftigaste bilderna körs på nytt och på nytt – ofta som reklam för kanalen som sådan.
Jag har länge haft svårt för den här rapporteringen. Till "det sublima" hör nämligen en njutning, åtminstone i den här tappningen kanske inte direkt en lust men onekligen en lystnad som också innebär ett beroende, ett växande begär efter mer, mer. Men nu när det är krig i Europa, i Ukraina, fungerar bilderna plötsligt annorlunda – kanske inte för världen i stort, men för oss här i Finland och Sverige. Visst skulle också de exploderande bomberna, de brinnande bostadshusen i princip kunna uppfylla kraven på “det sublima” men den viktiga skillnaden är att de kommer oss för nära. Det är fortfarande inte vi som är där men vi känner att vi kunde vara där, framförallt inser vi att vi en vacker dag kan komma att befinna oss i samma situation. Rysslands krig mot Ukraina är det första krig under min livstid som väckt den fråga den finländska kolumnisten Hilkka Olkinuora tog upp i en kolumn nyligen, nämligen vad vi skulle välja att packa i den ryggsäck vi kunde få med oss om vi tvingades fly.