Amanda Bergman från bandet Amason ombads sjunga låten "Tjugonde" på ett 20-årsjubileum trots att texten långt ifrån speglar ett glittrande jubileum.
När ett svenskt företag häromåret firade sitt 20-årsjubileum bad de Amanda Bergman komma och sjunga låten ”Tjugonde”. Ett val som vittnar om att arrangörerna inte lyssnat förbi titeln. ”Tjugonde”, som är skriven av Mattias Alkberg, kunde inte vara längre från ett glittrande jubileum med champagne och snittar:
Hela livet är den tjugonde
Barnbidraget och pensionen
Brevbäraren kommer med reklamblad
Extrapris på allt du vill ha
Under ytan krokodilerna
Barracudorna, vithajarna
Och i träden ruvar gamarna
Men just nu låter de oss vara
Om man ska använda sig av en låt kan det vara bra att lyssna på mer än refrängen. Något Ronald Reagan pinsamt fick erfara när han valde Bruce Springsteens ”Born in the USA” i sin återvalskampanj i presidentvalet 1984. Låten tolkas oftast som patriotisk men är ju i själva verket starkt samhällskritisk och skildrar hur amerikanska soldater som återvände hem från Vietnamkriget inte alls sågs som hjältar utan möttes av tystnad.
Jag undrar allt oftare över vad som hänt med musiksmaken. Jag menar inte att den blivit sämre. Frågan är mer om den alls finns längre. Som om vi inte längre vet vad vi lyssnar på eller tycker om.
Årets upplaga av ”Sommar i P1” har överlag varit bättre än på länge, men just musiken blir tristare för varje år. Eller jag kanske snarare ska säga bristen på musik. Visst, låtar kommer som de ska mellan pratorna men spelas alltmer sällan för musikens skull. Istället för att säga något om sommarvärden spelas låtar som ska illustrera eller förstärka manus.
Ronald Reagan valde något oväntat Bruce Springsteens ”Born in the USA” till sin återvalkampanj i presidentvalet 1984.
Några exempel från sommaren: Culture Clubs ”Do you really want to hurt me” efter en anekdot om en envis häst som stod på Babben Larssons fot eller Sammy Davies Jr:s ”Baretta’s theme” med raden ”don’t do the crime if you can’t do the time” efter att Patrik Söderlund berättat om hur hans pappa blev tagen av polisen framför ögonen på honom. Ju mer offentlig person, desto mer generisk musik verkar det som. Vanligaste låten i ”Sommar” under åren 2010–2020 var Frank Sinatras ”My way”, ofta spelad sist för att illustrera hur den egna förmågan och smarta val tagit sommarprataren dit hen är – att det inte har med slump eller silversked att göra.
När reducerades musik till något vars titel ska färglägga en händelse? Har folk helt enkelt ingen egen musiksmak längre utan tvingas leta betydelser istället? Det är både irriterande och smått nedvärderande.
Frank Sinatras "My way" var den mest spelade låten i Sommar i P1 under perioden 2010–2020
Kanske har Spotify bidragit till denna trend med sina humör-listor. Eller började det med musiken i sociala medier? 2019 slog Tiktok igenom på allvar och samma år började vi också kunna musiksätta våra inlägg på Instagram. Inte heller på dessa plattformar verkar det vara den egna smaken eller den faktiska innebörden som får tonsätta våra liv. Istället söker man upp titlar och fraser i refränger som stämmer med inlägget. Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten får illustrera skärgårdsdagen (sägs handla om Jesu födelse) James Blunts ”You’re beautiful” hyllar vår partner (handlar om en hög kille som följer efter någon annans flickvän) och ”One” av U2 ljudsätter våra bröllop (handlar egentligen om att göra slut).
Till nästa sommar hoppas jag att fler sommarpratare delar med sig av sina egen personliga musikpreferenser. Man får gärna spela dansbandsmusik rakt igenom om det är det som känns rätt. Men att få en bild av människors musiksmak är lika intressant som att ta del av deras tankar, upplevelser och känslor.