Jag satt en dag med en grupp andra sjuttipluss- damer och hur det nu var kom vi att tala om tanter, nämnare bestämt en alldeles bestämd sorts tanter, äldre kvinnor som fanns i ens barndom, som man inte var släkt med men som bodde i grannskapet, i samma trappa eller kvarter om man var stadsbo, inom gång- eller cykelavstånd om man bodde på landet. Det var tanter som man råkat bli bekant med – nej, inte råkat, utan snarare själv valt eller blivit vald av vilket gjorde dem till något annat och märkligare än alla släkttanter. Man tittade in hos dem efter skolan, de hade tid för en när föräldrarna inte hade det, man kunde ty sig till dem när man hade tråkigt eller var osams med sina syskon eller när ens föräldrar hade grälat på en och man kände sig missförstådd. Tanter var ofta ogifta eller änkor och om de hade en farbror i huset var det en som förstod att hålla sig i bakgrunden. Tanter kunde bjuda på saft och bulle – eller rentav kaffe vilket fick en att känna sig väldigt vuxen. Det fanns tanter av väldigt olika slag. Det fanns tanter som kunde Runeberg utantill, det fanns tanter som lärde en sticka eller virka. Det fanns de som kunde sjunga gruvliga skillingtryck om ond, bråd död, och de som ivrigt berättade allt det byskvaller som ens föräldrar tyckte att man var för liten för att få höra. Min tant berättade om Gud som jag just inget hörde om hemma.
Tanterna vidgade ens perspektiv både historiskt och socialt, många av dem hade aldrig fått bulle som barn, somliga hade inte kunnat gå till skolan på vintern för att de inte hade skor. Men framförallt hade ens tant förmågan att få en att känna sig både trygg och välkommen och kanske också sedd och hörd på ett annat sätt än hemma. Tanterna var trognare än ens bästisar, de fanns där år efter år. Särskilt viktiga hade de varit – konstaterade vi sjuttiplussare nu – för dem av oss som känt sig ensamma eller som hade problem hemma.
Sen kom frågorna: Hur var det med pojkarna? Hade de farbröder? Det förekom kanske, vi mindes pojkar som kände nån äldre man som de fiskade eller snickrade eller spelade spel med, men vi trodde nog att farbröderna var mindre vanliga. Och dagens småflickor, har de tant? Vi blev osäkra. En sån relation förutsätter dels att barnen fritt kan röra sig i närmiljön – vilket i sin tur förutsätter att trafiken inte är alltför livlig – och dels att barnens dagar inte är så fullproppade och schemalagda som de flesta barns dagar är nu med ett otal hobbies som de skjutsas till och från och med mobiltelefoner och pekplattor och datorspel som gör att de inte behöver ha tråkigt en sekund.
Vi tyckte det var sorgligt, vi beklagade barnen som gått miste om något så värdefullt, vi stod i beråd att börja moralisera över barnens föräldrar och deras prioriteringar. Men i samma ögonblick tittade vi på varandra och drabbades av två nog så besvärande insikter. Den ena var att ingen enda av oss ordentligt hade tackat sin tant för vad hon gjort och betytt, flera visste inte ens när deras tant hade dött, för i och med att de växte upp hade de tappat intresset för henne. Tanterna må ha varit trogna men inte vi. Den andra insikten var att ingen enda av oss hade axlat tantansvaret själv. Det är dessvärre inte bara barn som har för bråttom idag, detsamma gäller sjuttiplussarna.
Det är sorgligt.
Förresten: är det verkligen bara tid vi saknar? Kan det också vara lust - lust att umgås med andras barn?
I så fall är det ännu sorgligare.