Att snubbla över en nyhetsrapportering är som att sugas in i ett nyvalsat nummer av ”En ding ding värld”. Upp är ner. Ner är upp. Elvis skulle kunna komma promenerande runt hörnet, med en kärleksfull arm om Godzilla, och jag hade troligen inte ens lyft ena ögonbrynet.
Därför reagerade jag heller knappt när eftervalsanalysen gjorde gällande att gymnasister plötsligt blivit plånboksröstare, trots avsaknad av inkomst. Eller nationalister. Förhoppningsvis mest för att soppan till EPA:n är så dyr och BSS-gänget lovat på heders att kirra biffen.
Vad fan hände med naturlagen att man är vänster tills man blivit mellanchef?
Och vad hände med den andra naturlagen: att inte ljuga för folk. Särskilt inte för gamla förintelseöverlevare, medan man tar vederbörande i hand. Kristerssons tveksamma bortförklaringspiruett hade i normalfall inte övertygat någon. Men nu är det ju en ding ding värld, så vi får väl vänja oss vid att man kommer undan med sånt. Och inte bara kommer undan. Man får förtroende att bli statsminister. Som ett slags tack för väl utfört trolleri. Får vi anta.
Samme Kristersson är medförfattare till den nyskrivna, svårt dystopiska skäcknovellen Tidöavtalet. Någon av de medverkande under skrivarhelgen på slottet måste väl ha föreslagit det mer passande ”Låt den rätte komma in”, som titel på det gemensamma manifestet mot all rim och reson, och enbart hindrats av att det redan var upptaget. Jag måste i alla fall få tänka det och le en smula åt min egen humor. För att stå ut.
Sen har vi Putinjäveln. Jag trodde i ärlighetens namn inte att någon någonsin igen skulle orka jobba med territorialkrig och hota en hel värld med kärnvapen. Det finns så ju mycket annat att ha för händerna nu för tiden (Candy crush till exempel) och livspusslet är ett 10000-bitars. Men nu är det som konstaterat en ding ding värld och därför bara att hacka i sig småpotatis som att modernationen ansöker om Natomedlemskap innan man ens hunnit putsa upp marschkängorna. Jag som alltid trott att det varit en riktigt, riktigt komplex sak att ta ställning till. Och så fanns det snabbspår! Dumma lilla mig.
Samma snabbspår följde Ikeas prishöjning och påföljande prissänkning av varmkorv. Jävlar i min lilla låda vad högrevshögerns tomtearmé gick till blixtattack mot hatbrottet att låta det skilja två korvören mellan en köttslang (7 kr) och en vegetarisk wurst (5 kr). Så kunde vi naturligtvis inte ha det. Fram med stråkorkester och avlönade gråterskor. Vi har faktiskt ledsna gubbar på Facebook. Ikea la sig platt.
Det finns så många ding ding-exempel och jag får inte skriva hur många ord jag vill i den här tidningen. Men jag måste få med det här om att Nasa har börjat knuffa på asteroider för att de ska ändra omloppsbana. Hur kan ingen se den röda flaggan? Är det bara jag som vet hur oförutsägbart biljard kan vara? Man tycker att man får till en riktigt bra träff och så … Ja, ni fattar. Jag vill inte att rymden ska fungera som fritidsgård för nutty professors. Det kan omöjligt sluta bra att lägga sig i ute i rymden. Omöjligt!
Lika omöjligt borde det vara att gå från idiotisk tanke till den än mer idiotiska handlingen att klä ut sina barn till horor (sic!) och därtill bli förvånad att reaktionerna inte låter vänta på sig när man postar bildbevis i sociala medier. Bingo!
Med anledning av det senare vill jag ge ett välment tips såhär i Halloweentider: om inte ens Partykungen har barnens tilltänkta kostym i sortimentet så kan man vara rätt säker på att utstyrseln är att betrakta som ytterst problematisk.
Men om du nu ändå skulle halka dit och klä ut knodden till (glädje)flicka och råkar posta en liten instagramstory, misströsta inte. Kalla bara Cissi Wallin till undsättning. Hon är numera ansikte utåt för kancellering av cancel culture och för att den som kallar någon problematisk är den som de facto är det. Upp är ner. Ner är upp.
Ett vitkålshuvud kostar snart som ett par vinterstövlar.
Fråga mig inte hur det går till.
Jag förstår ingenting längre. Absolut ingenting!