Det finns en hovmästare på en restaurang i Uppsala som har för vana att hälsa med frågan: ”Vad har ni gjort idag?” Första gången duckade jag och svarade: ”Ingenting”. Samtidigt som jag, svensk som jag är, undrade för mig själv vad han har med min dag att göra.
Andra gången jag träffade den frågvisa hovmästaren bestämde jag mig för att ta reda på om han verkligen var intresserad av svaret. Jag berättade, i detalj och med inlevelse, att jag bestämt mig för att bojkotta Spotify på grund av Joe Rogans extremistiska podcast och att jag tillbringat eftermiddagen med att flytta mina spellistor till en annan strömningstjänst. Sedan ville jag redogöra för min syn på makt och moral, som kan sammanfattas med talesättet ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”, men jag hann inte för han hade ett jobb att sköta. Han skrattade till, mumlade att han gillade ljudböcker och visade oss till vårt bord.
Detta var för några veckor sedan men i ljuset av händelserna i Ukraina känns det som år. Allt som skedde innan den fasansfulla invasionen tycks höra till en annan tid. Kriget kom så plötsligt och förändrade allting. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det krig som jag själv upplevde på 1990-talet, det som utspelade sig på Balkan. Och då tänker jag inte på krigets mekanismer och historiska förklaringar utan på känslan av att kriget alltid kommer som en chock. De som är insatta i de senaste årens utveckling i Ukraina och de som lyssnade på de serbnationalistiska ledarnas hot i början av nittiotalet kunde säkert förstå att det fanns en överhängande risk att ett stort krig skulle bryta ut, men om man bor i det drabbade området är man bara en vanlig människa som lever sitt vanliga liv. För den som får sin vardag sönderslagen till oigenkännlighet kommer kriget alltid plötsligt.
Den ukrainske författaren Andrij Ljubka skildrar krigets chockartade verklighet i en nyskriven text: ”Onsdagen den 23 februari var jag och några kompisar i Kiev på bio. Vi såg en ny film av en ukrainsk regissör, vi var ute och käkade och sänkte en flaska gott vin, och sen gick alla hem för att sova. […] Men när torsdagsmorgonen kom vaknade vi upp i helvetet. Kiev bombades i morgonmörkret, hundarna ryckte hit och dit i panik för att i nästa stund tjuta som galna och stirra upp i himlen. För en stund var det som om allt bara var en mardröm.”
Jag hörde Ljubkas text, i översättning av Nils Håkanson, på en läsning för Ukraina som Svenska PEN arrangerade på Uppsala stadsteater förra veckan och som jag också medverkade i. När jag fick frågan om att delta i evenemanget svarade jag ja utan att tveka. Samtidigt fanns det en cynisk del av mig som undrade vad vår manifestation skulle göra för skillnad. Men när läsningarna väl började klarnade det. Självklart har vi som kan en skyldighet att hjälpa våra medmänniskor som är fast i krigets fasor att berätta vad de går igenom. Till det lånar jag gärna ut min röst. För vad är alternativet?
Ingen vet vad protester och manifestationer kommer att ha för effekt men vår oförmåga att förutse resultatet av våra handlingar är ingen anledning att låta bli att agera. Någon gång i framtiden får vi kanske frågan vad vi gjort för våra krigsdrabbade medmänniskor idag. Och då kommer jag inte att kunna leva med att svara ”ingenting”.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.