Det var rätt givet att det skulle bli käbbel kring Jenny Nordbergs krönika om feministers likgiltighet inför IS och förslavade kvinnor (SvD 16/8). De kvinnor som alltså inte ens har "fått en egen hashtag".
Och debatten säger kanske mer om rådande medielogik än om både Nordberg och de som intar rollen som hennes "motståndare". IS brott är ofattbara, de ligger bortom de vardagliga konfliktlinjer som rör upp känslor och ger klick i sociala medier. "Jag skulle kunna skriva upprörda moralkolumner dag ut och dag in om detta, men vem ska övertygas när alla är överens?", som Åsa Linderborg uttrycker saken (Aftonbladet 19/8).
Ja, hur skriver man om ett ämne där alla är överens i ett medielandskap som lever på enkla konfliktlinjer och givna motståndare? Jo, man för in en sådan enkel konfliktlinje, även om den egentligen är irrelevant. Voilà klickraket och debatt i Studio ett. Det är ju lättare att vända sig till svenska feminister än att diskutera hur IS faktiskt ska stoppas; också de som hyllar Nordberg tycks hellre diskutera tonfall hos twittrare än konkreta sätt att engagera sig.
När DN:s Erik Helmerson (17/8) ska förklara den eventuella passiviteten inför IS härjningar gör han det utifrån välkända svenska spår: Folk inte vill hamna på samma sida som SD, vill inte stigmatisera grupper, inte relativisera svenska problem – och dessutom krockar fallet IS kanske med en världsbild där skurken måste vara en vit kapitalist. Lättsmält twittergodis, med andra ord.
Möjligen är det samma mekanismer som gör att religionsforskaren Svante Lundgren avslutar en enormt läsvärd och viktig essä (SvD 19/8) om våldtäkt i krig med följande passus: "Men i Sverige diskuterar man färgen på plåster."
Det är en mening som helt saknar betydelse för texten, och vars enda syfte är att påpeka det utomordentligt larviga i att diskutera hudfärg och plåster. Allt är futtigt i jämförelse med systematiskt sexuellt våld. Men det finns ju andra ämnen som diskuteras flitigt i Sverige – som lärarbrist, cykelbanor, allsång och arenabyggen? Och ändå är det rätt sällan som lärarbrist ställs mot massvåldtäkter. Det är bara vissa ämnen som alltid är mindre viktiga än andra, och inte sällan berör dessa ämnen en viss kategori människor och deras rätt till värdighet. (Den som trots allt vill veta vad det kan innebära att mänsklig "hudfärg" per definition är lika med beige kan förslagsvis lyssna på sångerskan Seinabo Seys Sommar i P1.)
Men även den som suckar över klickbetet i Jenny Nordbergs text måste medge att hon har rätt i sak: Varje ögonblick av passivitet inför barbariet är ett mänskligt misslyckande. Så varifrån kommer denna passivitet? Jag tror att det finns en enklare förklaring än Helmersons turer om SD-positionering och krockande världsbilder. Nämligen en förundrad apati inför en brutal krigsmaskin.
Vad förmår väl en hashtag mot en pansarvagn, för att tala med den finlandssvenske poeten Claes Andersson.
Författaren Susan Sontag skriver i sin berömda essä "Att se andras lidande" (Brombergs, 2004) att ett krig som framstår som omöjligt att hejda dämpar människors mottaglighet för dess fasor: "Medlidandet är en instabil känsla. Den behöver bli översatt till handling, annars vissnar den bort. Frågan är vad man tar sig till med de känslor som har väckts, den kunskap som har förmedlats."
Den som känner att ingenting finns att göra, skriver Sontag, blir lätt uttråkad och cynisk. Samtidigt varnar hon också för motsatsen, för sentimental empati inför det fjärran lidande som syns i tv-rutan: "Vårt deltagande förkunnar vår oskuld likaväl som vår vanmakt. I så måtto kan det trots alla våra goda avsikter vara en oförskämd – om än inte malplacerad – reaktion."
Detsamma skulle mycket väl kunna sägas om hashtaggar som strategi mot att småflickor säljs som slavar på auktion. Särskilt som Nordberg i sin krönika faktiskt också lyfter en verkligt relevant fråga, som fler av oss borde ställa sig: "Vem ska jag ringa och vilken förening ska jag gå med i?"