Efter stora vattenskador och ett års försening fick Mellika Melouani Melanis uppsättning av Verdis "La Traviata" till slut premiär på Folkoperan, med utlovad nakenchock och allt. Festen där Violetta möter sin Alfredo börjar mitt i en orgie. Ändå handlar det om en märkligt asexuell nakenhet, som i omklädningsrummet på en kommunal simhall.
Och det är som att jag får syn på människokroppen där på scenen, den som annars ofta är skymd. Skymd, inte av kläder, utan av en pågående fetischisering.
Ett banalt uttryck för denna tendens är de språkliga uttryck som florerar kring diverse oönskade kroppsliga attribut. Där har retrobegrepp som "gäddhäng" och "ridbyxlår" fått sällskap av nya som "muffin top" (fett utanför byxlinningen), "cameltoe" (synliga blygdläppar) och "man boobs". Det dessa etiketter kan sägas göra är att digitalisera kroppen och placera den i kategorier utifrån en binär checklista. Svaret på frågan "Muffin top ja/nej" avgör huruvida kroppen i dess helhet kan avfärdas som oacceptabel.
Denna process av distansering till människokroppen som levande organism lär också hänga samman med vårt samhälles rörelse från behovs- till begärsekonomi. DN:s Nina Björks skrev för några år sedan en högintressant artikel om hur en kultur som kretsar kring begär snarare än behov får svårt att respektera objektiva sanningar. Den enda sanning som finns är individens egen: "Jag vet att jag begär den här handväskan; eftersom bara jag känner mitt begär är det en sanning för mig. Din sanning kan vara en annan." (DN 16/6 2008)
Är det så att vi i denna relativiseringens begärskultur får svårt att se människan, hennes kropp och dess faktiska behov? Om folk, som det ofta sägs, är "olika" så kanske vi också behöver olika saker?
Bara för att jag har behov av mat, tvål och personlig säkerhet så betyder det väl inte att du behöver samma sak? I den debatt som nu förs kan man i alla fall få intrycket av att den här typen av krav är en orimlig lyx – för vissa.
En orimlig lyx är troligen vad Svenska dagbladets Per Gudmundson vill ge sken av när han twittrar om en informationssida för flyktingar i termer av "asylshopping". (Raderades efter kritik) Samma tendens finns i hatsajternas parallellrapportering kring den treårige pojken Alan Kurdi. De tandimplantat som pojkens pappa enligt kanadensiska nyhetskällor behövde efter IS-tortyr blev på sidor som Exponerat och Fria tider till något annat:
"Två barn och deras mamma drunknade alltså på grund av pappans fåfänga" (Exponerat)
"Aylan, 3, dog för att pappa ville ha gratis tandvård i Sverige." (Fria Tider)
Den som flyr ett krig är nog ofta intresserad av annat än tandläkarbesök, men oavsett vad som stämmer i det specifika fallet finns det en fråga att besvara här: Är det en orimlig lyx för en människa att vilja ha tänder?
Vem vet? I begärsekonomins relativistiska dunkel är det inte självklart hur man bör betrakta en önskan om att laga en trasig kropp. Folk är ju olika.
Den senaste tiden har det dock på ett konkret sätt blivit uppenbart vad människor som lämnat allt – som tvingats bli nakna – behöver. I sociala medier ljuder nödropen om och om igen: Akut behov av mat, sängkläder, hygienartiklar, tolkhjälp, transport... Så jag rafsar ihop lite treo, tandkräm, tamponger och cyklar ut i natten, till en plats där frivilliga – inte myndigheter – gör oändligt mer, dygnet runt, för flyktingar på väg till ett möjligt hem.
"Jag vill leva!" ropar Violetta i sista akten av "La Traviata".
Är det ett rimligt krav för människan? Eller en orimlig lyx? Kanske beror det på vem som ropar.