”Det är inte okej”. Så uttryckte sig Stefan Löfven efter terrorattacken mot Paris, när han skulle ge sin syn på de människor som reser från Sverige till Syrien för att slåss för Islamiska staten. Uttalandet har skapat en alldeles ovanlig språkdebatt. För det är faktiskt sällsynt att det politiska språket i sig föder diskussioner – om det inte är kopplat till ett innehåll som anses problematiskt, vill säga (som exempelvis när Miljöpartiets Åsa Romson jämförde flyktingkatastroferna på Medelhavet med Auschwitz). Men nu står vi plötsligt mitt uppe i en kvalitativ språkdebatt. Och det är ju inget annat än oerhört intressant. Först på banan var Sydsvenskans Per T Ohlsson, som med historisk blick jämförde statsministerns språkbruk med företrädarnas och noga gick igenom hans uttalanden:
”Den platta frasen, 'inte okej', är ett av Löfvens retoriska favoritgrepp när han kommenterar allvarliga ting. Som när det för några månader sedan cirkulerade uppgifter om att Ryssland hade övat för landstigning på Gotland: 'Det är inte okej att överhuvudtaget planera sådana saker.'”
Därefter kastade sig Björn Ranelid in i debatten och facebookade ett långt angrepp på det språkliga förfallet inom politiken – med just statsministerns återkommande okejande som ett av exemplen: ”Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.”
På köpet fick Löfven (så klart) lite handfasta råd av författaren: ”Statsminister Löfven borde i stället ha använt ett av följande alternativ i nämnda mening: Det är inte acceptabelt; det är inte godtagbart; det är förkastligt; det är vettlöst; det är vidrigt; det är avskyvärt.”
Själv hade jag gärna sett att diskussionen om språk och politik hade fortsatt i all oändlighet. Den är både roande och viktig. Men det finns ett problem med den. För varför pratar egentligen politiker som de gör?
Kommunikation är alltid ett spel med två parter och mottagaren är i många fall precis lika delaktig i skapandet av ton, val av ord och språklig nivå som avsändaren.
Vill vi ha politiker som pratar annorlunda, måste vi också ha medier som agerar annorlunda. För det stora språkliga problemet i politiken är nog ändå inte att statsministern pratar som en kille på skolgården i nian – utan snarare att visioner, glöd och engagemang kvävs av ett mediemässigt samtalsklimat som endast möjliggör goddag-yxskaft-uttalanden. De är ju åtminstone säkra på det sättet att de vanligtvis inte slår tillbaka på avsändaren. Det är enkelt att förklara varför det har blivit så, med tanke på mediernas granskande uppgift, men betydligt svårare att se hur situationen skulle kunna förändras till det bättre. I längden är det naturligtvis inte okej att det är på det viset, om språkbruket ursäktas.