Då och då röjer världen ett rungande konstintresse som borde glädja alla oss som enträget envisas med att föredra att betrakta det elände som är vår värld genom det filter konsten erbjuder.
Det borde förstås vara glädjande att konsten hittar ut från kultursidornas skyddade habitat. Men jag är kluven.
Egentligen inte för att det handlar om pengar – det handlar alltid om pengar, i undantagsfall om provokationer och/eller hot – utan för att konsten blir så decimerad i sammanhanget.
Om en målning av Francis Bacon går för ett par hundra miljoner är skämtet ”han köpte bacon för miljoner” mer relevant än den strikt kontrollerade men ändå helt hämningslösa ångest som bor i Bacons verk.
Trots att det senare är längt mer intressant.
Superkapitalismen har såklart sitt självklara underhållningsvärde. Det går inte att bestrida.
Försäljningen av Leonardo da Vincis ”Salvator mundi”, den manliga Mona-Lisa, för den runda summan motsvarande 3,8 miljarder kronor härom veckan är det senaste exemplet.
Det motsvarar ett drygt tusental röda lamborghinis eller en halv miljard paket mjölk, om man vill ha lite jämförelsematerial.
Det är svindlande men inte särskilt konstigt att det finns människor som har så mycket pengar att de lägger ut en mindre stadsbudget på sin konstsamling.
Som marknadsvara har konsten av tradition rollen som ett unikt objekt, och om man redan köpt allt annat återstår förstås bara de unika objekten, som rimligen är mer unika ju dyrare de är.
Att förfasas över oligarkinköp är också ett sätt för oss snäppet mer vardagliga kapitalister att peka på ett litet (eller ok, ett stort) avstånd mellan oss själva och det globala rov som är följden av ett system vi till vardags är tvungna att göda.
Det är skönt. Jag tjuvkör kanske min belånade diselvolvo med dubbdäck där det är dubbförbud, men ingen jävel ska komma och anklaga mig för att lägga 3,8 miljarder på Mona-Lisas brorsa.
Som av en händelse sammanfaller Da Vincis rekordpris med publiceringen av rapporten ”Konstbranschen i siffror 2017”, som är framtagen av Volante Research på uppdrag av Konstnärernas riksorganisation (KRO).
Den har än så länge inte fått samma uppmärksamhet.
”Konstbranschen i siffror” är en viktig rapport, och tydliggör bland annat hur svårt det är att få en helhetsbild, då det inte finns etablerade former för insamling av all relevant data.
Den svenska galleri- och konsthandelsföretagen omsatte 2015 1,3 miljarder kronor, eller en tredjedels ”Salvator Mundi”, vilket möjligen ger lite perspektiv.
Inköpen av offentlig konst brukar gå lös på 120 miljoner om året, vilket är löjligt lite i relation till alla infekterade debattinlägg och insändare på temat.
Konstföreningarna för en tynande tillvaro, och de viktiga inköp till medlemslotterier och liknande som de har kryddat marknaden med har de senaste tio åren sjunkit med 60 procent. För att bara nämna några av de siffror som dyker upp i rapporten.
Jag går naturligtvis rakt i fällan här. Inledningen om den löjligt dyra 1500-talsmålningen breder som vanligt ut sig på bekostnad av en viktig men inte fullt lika snabbkonsumerad rapport.
Men ni kan i varje fall ta med er att det betydligt billigare, förvånande ofta fullt överkomliga, verk ni hittar på närmaste galleri eller hemsida också är unikt.
Kanske inte lika unikt som den sista privat ägda målningen av Leonardo Da Vinci, men tillräckligt unikt för att vara roligare och mer intressant än något masstillverkat som i slutändan bara är bränsle för nästa rekordförsäljning.
Tänk på det när ni hjälper julhandeln till nya höjder. Och köp för guds skull inte en elcykel.