Marcus Ejerblad har bevittnat soft girl-debatten och är övetygad om att ingen debattör begriper någonting. Inklusive han själv.
Efter en månad av villebrådsdebatt, som lämnat alla deltagande parter trollbundna av populistiska finesser, börjar dock saker falla på plats. Det var en lång väg dit, via den fragmentariska åskådningen som kallas vuxenvärlden.
Allt började när Katrine Marcal bankade näven i bordet. I DN skrev hon om att unga tjejer gett upp jämlikhetskampen för att yoga och gå i skogen. Texten är en kliché av millennial-rackar-ner-på-gen-z. Ty, de vill både ha kakan och äta den. Knappast några nymodigheter alltså, men likväl en rivstart då det serveras á la boomer. Gudrun Schyman, som nog uppskattar Marcals uppkavlade ärmar, häpnar av vad hon läser. Samtal rings. En SVT-redaktion filar. Handlar detta om konservatism, måtro? I vad som osar morgonmöte, brainstorming och praktikantisk handuppräckning bestäms att "Veckans snackisar" fått en ny snackis. Gudrun bjuds in, som trots sin anonyma tillvaro sitter på livstid som talesperson för den feministiska kampen. Det skall debatteras mot SD:s ariska it-girl Denice Westerberg. Programmet genomförs, diskussionerna tas, de missade poängerna haglar. Tradwife-viewen segrar när Westerberg får in debatten i sitt hörn med rutiga förkläden och stödpermanentade lockar. Det är vass politik.
Efter det talar Sverige i poddformat. I "Amie och Fanna" nämns vår oförmåga att förstå globala fenomen. Gott så. Det vandras in mot brännpunkten. Just soft girl-debatten är snedvriden. Jag håller med. Sedan påstås fenomenets missade kärnpunkt vara dess afroamerikanska grund, att det är en effekt av att inte alltid vilja offra sig för jämlikhetens greater good. Hmm… Okej. Det är en rimlig förgrening som skulle kunna vara ursprungspunkten. Samtidigt gestaltas hur fenomenet används för att projicera en agenda. Ursprunget är inte det mest intressanta i en dynamisk värld som frenetiskt inkorporerar trender för egna vinningar. Det är hur det tilltalar folk över gränser.
Snopet rör jag mig vidare. I SVT:s "Cyklopernas land" frågar Christopher Garplind en sångare i First Aid Kit om hon är en soft girl. Nej, jag jobbar för mycket, svarar hon. Puuuust. Tuffa de är, 30-åringarna. Diskbänksrealister. Svart kaffe, down to work. Jag får nog.
Internetfenomen är komplexa ting. De förgrenas och paketeras inom avgränsade områden, för att proklameras ut igen med förstärkt styrka. Det är svårt att förstå ungdomen när de kulturella stråken är så individualiserade. Däremot är det inte omöjligt att fortfarande dra generella slutsatser. I just soft girl tycks det vara att krafterna är begränsade. Oavsett om man är less på jämställdhetskamp, tvivlar på progressiva ideal, eller suckar åt kapitalistiska krav så enas man i känslan av att vara trött.
Hur kommer det sig? Det är svårare att svara på. Är det betraktelsen av föräldrarna, vars intåg på arbetsmarknaden inte uteslöt kraven på att sköta ett hushåll? Omöjligheten att bolla livet mellan hypersexualiserade internetkorridorer, perfekta mamma-ideal och nyliberala karriärkrav? Exakt orsak är svår att härleda, och strävandet efter enkla förklaringsmodeller är dömt att irra iväg i internetfenomenens labyrinter.
Vi bör istället vara vidsynta och mångbottnade när vi försöker förstå varför unga kvinnor, oavsett politisk tillhörighet, omförhandlar samtida ideal. En början kan vara att låta dem delta i debatten. Komplexa ting behöver sällan betraktas med förstoringsglas. De kräver distans. Helhet nås sällan i partiklar.
Marcus Ejerblad är frilansande krönikör boende i Uppsala.
