Vad är skillnaderna mellan att vara barn och vuxen?
Den frågan fick jag för ett par veckor sen vara med om att diskutera tillsammans med min man och den fjärdeklass som han är skolmorfar i. Min man – som är filosof – brukar hålla lektioner i livskunskap och de här ämnet hade eleverna själva valt.
Vi började med att fråga dem när de anser att man blir vuxen. “När man får dricka öl,” sa en gosse glatt. “När man fyller arton,” sa en flicka.
“Vad är bra med att vara vuxen?”, frågade vi sen.
“Att man inte behöver lyda sina föräldrar”, sa samma gosse som såg fram emot att få dricka öl.
“Att man får köra bil”, sa en annan.
Så gott som alla verkade veta att man blir myndig vid arton. Flera började spontant tala om vad de ville bli när de blir stora. Tre pojkar ville bli kockar, en professionell skejtare, tre flickor ville bli veterinärer.
Sen kom den fråga som visade sig vara intressantast. “Vad är roligare, att vara barn eller vuxen?”
Det visade sig att bara två eller tre av tjugotalet barn tänkte sig att det var roligare att vara vuxen.
Senare ställde jag samma fråga till vuxna, närmare bestämt till mina vänner på Facebook. En kvinnlig vän i min egen ålder svarade: “Jag var intensivt medveten om den frihet jag hade som barn (att inte behöva sköta hushåll, inte behöva jobba hela dagarna, att få vistas inomhus) och såg aldrig nånsin fram emot att bli stor. Flera barn jag känt i generationen efter (födda på 1960-, 70- och 80-talen) har inte heller längtat efter vuxenheten. Samtidigt tycks det att den vanligaste bilden av barn är att de alltid trår efter den vuxnes självbestämmande och alltid försöker framställa sig som äldre än de är.”
Och en man: “Jag tänkte att det vore skönt att hoppa över vuxenheten direkt till en mer filosofisk ålderdom. Som barn funderar man ofta över tillvarons mysterier: Tar universum slut? Finns det liv på andra planeter? Hur hittar flyttfåglarna? Men så kommer vuxenlivet emellan med allt möjligt besvärligt som sexualitet, studier, karriär, lönearbete. Barn ställer ofta spännande frågor kring tillvaron som de flesta av oss lämnar i vuxenheten – inte för att vi funnit svar utan för att vi blir upptagna av vuxenhetens ambitioner och trivialiteter.”
Jag var förvånad över att barndomen visade sig vara så populär, för själv var jag ett barn som inte trivdes med att vara barn utan tidigt längtade efter att bli vuxen och få ta kontroll över mitt liv. Mina föräldrar var oerhört välmenande men deras goda avsikter ledde inte sällan till helt andra resultat än de tänkt sig. Ett exempel: eftersom min bror och jag båda led av tandläkarskräck tyckte de att det var bäst att vi hade så kort tid som möjligt på oss att gruva oss för ett besök så de sa inte till om att det var dags förrän en halvtimme innan vi skulle iväg. Under en lång tid skapade det en alltomfattande osäkerhet: varje dag kunde i princip vara en dag då jag skulle iväg till tandläkaren.
Medan jag aldrig klagade för mina föräldrar har min son, nu en medelålders man, talat ut om åtminstone en av de saker jag gjorde fel. Han minns att jag kunde brusa upp när han hade gjort något bus och att jag någon kvart senare kom och var förkrossad och bad om ursäkt för min häftighet. Han sa att han blev lika förvirrad varje gång: han förstod nämligen utmärkt varför jag blev arg men inte varför jag ångrade mig.
“Längtade du efter att bli vuxen?”, frågade jag.
"Absolut,” svarade han, “och till all lycka är det ju också den delen av livet som är längst.”
Jag är än i dag innerligt tacksam för att det är jag själv som bokar mina tandläkartider och skräcken är sen länge förbi.