Ur ett perspektiv är det bara att tacka och ta emot: Folk pratar om konst! Och som de pratar. Känslorna kring den konstnärliga gestaltningen av stadens "paradgata" svallar högre än någon hade kunnat ana – och det trots att Uppsala haft sin beskärda del av konstbråk. Årsrika läsare minns kanske den stora penisdebatten i mitten av förra seklet, då Bror Hjorths "Näckens polska" förhalades i åratal på grund av vinkeln på strömkarlens könsorgan.
Vad är det då vi bråkar om hösten 2015? Många röster talar, och inte sällan förbi varandra. En hel del kan säkert sägas om kommunens hantering av frågan. Projektet var "diffust" från början, menar stadens kulturdirektör, vilket säkert retar upp en och annan som vill att politiker och tjänstemän ska vara handlingskraftigt tvärsäkra i alla lägen. Men ett offentligt konstverk är inget vägbygge och inget köpcentrum; konsten har sin särskilda logik, där frihet från yttre påverkan har ett oavvisligt värde.
Nå, det som väckt vrede på sina håll är alltså den första delen i ett verk med arbetsnamnet ”Souvenir”, där konstnären Erik Krikortz hämtar objekt från andra städer. Det som nu finns att beskåda på en elcentral i Carolinabacken är en sampling från en muralmålning av den östtyske konstnären Max Lingner. Här syns glada medborgare tåga mot framtiden i en uppenbart förljugen bild av livet i DDR.
Reaktionerna har varit enormt kraftfulla, och inte alltid konstruktiva. Det ligger i sakens natur att tvärsäkerheten hörs mest, medan det avvaktande, eftertänksamma och likgiltiga tiger still i kulisserna. Jag vet, jag kan ofta vara irriterande tvärsäker själv. Men gynnar det samtalet?
Två frågor träder nu fram som centrala, och den första handlar om hur man bör betrakta själva delverket. Ska det verkligen läsas som en hyllning till DDR? En parallell kan dras till popkonstnären Andy Warhols målning av Mao Zedong från 1972 – nog är det få som skulle betrakta det som ett maoistiskt porträtt?
Krikortz beskriver själv sin ambition i ett inlägg i UNT: Varje objekt slår en brygga mellan en plats, ett historiskt skeende och den svenska samtiden. Med andra ord: Det är vi och vår blick som är det avgörande.
Den debatt som inte fick förekomma i det totalitära DDR pågår nu med full kraft i det demokratiska Uppsala, och gör i någon mån oss alla till en del av konstverket – som alltså blir något annat än Max Lingners propagandistiska monumentalverk. Även platsen är betydelsefull. Detlev-Rohwedder-Haus i Berlin, hem för Ligners muralmålning, uppfördes av nazisterna på 30-talet som ett av Europas största kontorshus, och användes efter kriget av Östtysklands ministerråd. I en historisk ironi blev huset sedan föremål för massiva folkliga protester under det folkliga upproret i juni 1953, som en symbol för den förtryckande regimen.
Och nu har alltså Krikortz placerat sin version på ett elskåp, en ful och oansenlig liten icke-byggnad som vanligtvis associeras med klotter och gatukonst – raka motsatsen till maktkomplexet i Berlin och ett sätt att desavouera motivet.
Den andra frågan handlar om vad vi medborgare får räkna med att möta i det offentliga rummet. Ska allt vi ser vara behagligt, harmoniskt och oförargligt som en mäklarannons? Eller ska vi också bereda plats för det skavande, plågsamma och tvetydiga?
"Souvenir" kan inte bedömas i sin helhet förrän det är färdigt, men nu redan nu finns del två på plats. "Gatstenar, Warszawa" är en spegling av de gatstenar som ligger framför EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex huvudkontor i Warszawa. Det är en poetiskt idé som i all sin lågmäldhet står i tydlig kontrast till del ett, men som ändå mötts av en del hånfulla kommentarer av personer som tycks ha bestämt sig på förhand.
Nåväl, det ska bli mycket intressant att se huruvida det här konstbråket blir en liten fotnot i Uppsalas historia – eller ett långt kapitel. och det avgör vi gemensamt, i detta nu.
kristina.lindquist@unt.se