En snabb bil är en statussymbol, något som säger att föraren bakom ratten är en person som lyckats i livet. Men själva bilen är inte tillräcklig, man måste få en chans att visa bilens potential också. Det gäller att vara "top of the game, a leader of the race", skriver Fredrik Hardenborg.
På väg hem från sommarstugan händer någonting som aldrig hänt förut. Bilen framför mig kör in till vägkanten och låter mig passera.
Förvånad byter jag växel och kör om.
Jag ser mig inte själv som en hetsig bilförare, det brukar vara min roll att släppa förbi närgångna förföljare. Varför sker det så sällan i trafiken, att man stöter på sunt förnuft? Vad är det med bilar, landsvägar och hastigheter över 40 kilometer i timmen som plockar fram det värsta ur människor?
Varför alla dessa vansinnesomkörningar, hetsiga signalhorn och inställningen att den där siffran på hastighetsskylten inte är maxhastighet utan en minimigräns för hur fort man får köra?
En bekant till mig är tävlingscyklist. Han har fått sin beskärda del av närgångna omkörningar och bilister som medvetet försöker preja de utsatta cyklisterna. Han sa en gång såhär: ”I trafiken utgår jag ifrån att alla är idioter.”
Jag skrattade åt vad jag uppfattade som ett skämt, och när jag sedan återberättade det för vänner skrattade de också.
Den enda som inte skrattade var min trafiklärare.
”Ja …”, sa hon och såg så där eftertänksam ut som man gör när man konfronterats med en ny sanning, ”det var en ganska sund inställning.”
Jag har ingen prestige när jag sitter bakom ratten. Jag har inga problem att köra in till vägkanten och släppa förbi bilar bakom mig. Visst, jag kan vara stressad som alla andra och vara ute i sista minuten, men jag har aldrig så bråttom att jag känner mig tvingad att utsätta andra för fara.
Gång på gång visar studier hur lite tid man faktiskt sparar på att köra för fort. Hur få minuter man tjänar på att ligga 20 eller 30 kilometer per timme över rekommenderad hastighet. I stadstrafiken är det samma sak, jag vet inte hur många gånger jag blivit omkörd av någon för att sedan hinna upp samma fordon redan vid nästa rödljus.
Så frågan kvarstår, vad är det med bilar som lockar fram det värsta ur oss?
Handlar det om tiden vi lever i? Samhällets höga tempo som driver oss till att köra som idioter?
Eller handlar det om mer primitiva drivkrafter? Om viljan att vara en vinnare? Eller rättare sagt, rädslan att framstå som en förlorare?
Man kan skämta om vissa bilmärken och storleken på manlig genitalia, och det är mycket möjligt att det ligger en viss sanning i detta.
En snabb bil är en statussymbol, något som säger att föraren bakom ratten är en person som lyckats i livet. Men själva bilen är inte tillräcklig, man måste få en chans att visa bilens potential också. Det gäller att vara "top of the game, a leader of the race".
Kan man inte vara en vinnare på jobbet eller i privatlivet så kan man i varje fall bli det bakom ratten. Flest omkörningar innan man dör vinner.
Det läggs stora summor för att göra trafiken säkrare. Trafikkameror placeras på strategiska platser, man bygger
2+1-vägar och gör om korsningar till rondeller. Även bilar designas för att minimera skada vid kollision. Man sätter in airbags och skapar deformationszoner.
Det enda man inte tänkt på att förändra är den mänskliga faktorn. Plockar vi bort den ur ekvationen har vi inte längre några problem i trafiken.
Se där, här kanske det till slut finns en uppgift för den förhatliga AI?
Tänk om vi i framtiden kan sätta någon bakom ratten med en människas fysik och som dessutom är utrustad med ett inneboende lugn och ett enkelt sunt förnuft?
Det vore ju dessutom en fantastisk statussymbol, en helt egen privatchaufför.
Då är man verkligen top of the game.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala