Maria Ripenberg, författare och frilansjournalist: Ursäkten som urholkar litteraturen

Autofiktion kan förstås vara lysande, som i Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, som för övrigt utspelar sig i Uppsala. I en intervju i Nöjesguiden i fjol uttryckte Lotta Lundberg dock farhågor kring en stark autofiktiv trend, och myntade just begreppet realitetsrunk. Faran ligger i, säger Lundberg, att den som inte kan föreställa sig världen annan än den är inte heller kan förändra den.

För författaren, som ofta både vill gestalta och förändra världen, är det helt nödvändigt att gå in i en annan individs huvud för sin undersökning. Det skönlitterära skrivandet drivs av att utforska ett utsnitt av verkligheten genom fiktion, fantasi, inlevelseförmåga. Den som skriver på grund av nyfikenhet blir oftast klokare än om hon hade låtit bli.

”Skriet från vildmarken” och ”Varghunden” av Jack London, liksom ”Hunden” av Kerstin Ekman, är tydliga exempel på att en människa kan gestalta hur det är att vara en hund. Men hur kan författare veta hur det är att vara ett djur? Hunden representerar bara sig själv i en uppdiktad värld. Författaren ger den liv – via läsaren.

Men kan en man gestalta – levandegöra – en kvinnas liv och öde? Självklart, exempelvis Leo Tolstoj skrev ”Anna Karenina” – en av världslitteraturens främsta realistiska romaner. Kan forntidens människor skrivas fram? Jean M Auels mycket lästa romansvit i sex delar utspelar sig under den senaste istiden. En tredje fråga är om en romangestalt kan ha en annan etnicitet än författarens?  

Turerna kring amerikanska Jeanine Cummins roman ”American dirt” är exempel på hur ett politiskt identitetstänkande smugit sig in i den litterära processen och debatten. Förståelsen för litteraturens förutsättning och roll är som bortblåst när en mexikansk-amerikansk skådespelerska, Salma Hayek, pudlar offentligt för att hon rekommenderat ”American dirt”. Boken har rosats av många, bland andra Steven Spielberg och Oprah Winfrey, men får av andra hård kritik för att den anses underblåsa stereotypa bilder av latinos. Det är en innehållslig synpunkt som man förstås kan ha. Enligt förlaget är syftet med boken gott: att belysa tragedier som följer med migrationen. Men problemen hopar sig till en härdsmälta, när författaren själv slänger in en brasklapp i boken om att hon funderat på om inte en något ”brunare” person än hon själv borde ha skrivit den. Hon är nämligen ”bara” till hälften latino – puertorican-irländare. 

Med dessa räddhågsna och grundlösa serieursäkter kvävs skönlitteraturen som konstform. Cummins och Hayek borde stå upp för författarens centrala roll: genom att förmedla det universella i människan kan romanen lotsa oss in i nya, okända världar. För när den når läsarna kommer de ju, oavsett egen bakgrund, kön, religion, etnicitet och geografiskt ursprung, tack vare litterär gestaltning att identifiera sig med både den nutida mexikanske flyktingen, istidsmannen, en suicidbenägen rysk 1800-talskvinna – ja, till och med en olycklig hund! Skönlitteraturen bortser nämligen från utanpåmarkörer; den närmar sig individen inifrån. Och där är vi alla befriande lika.

Att ängsliga författare i framtiden bara skulle våga skriva romaner om sitt ego för att inte stöta sig med någon grupp skulle vara outhärdligt. I litteraturen finns bara universalidentiteten människan. Individen. Som också är ett djur …