Språkspalten
Frågan om skillnaden mellan "ursäkta" och "förlåt" i språket aktualiserades i slutet av förra året när Svenska kyrkan bad om ursäkt till det samiska folket för övergrepp och diskriminering under historien.
UNT-läsaren Solveig Johansson hörde av sig till språkspalten om just detta.
– Ursäkta säger man om man råkar knuffa till någon. Efter hundra år av elände, när man så ligger där på sina knän, då är det väl ändå förlåtelse man ber om? säger hon.
Per-Erik Backholm var av samma åsikt på UNT:s insändarsida, där han också fick svar av ärkebiskop Antje Jackelén. Mer om det strax.
Först ställer vi frågan till David Håkansson, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Enligt honom finns det tillfällen då uttrycken är synonyma, som i rena artighetsfraser. Ett citat ur P C Jersilds roman "Babels hus" är exempel på det:
”Ursäkta, sade han. Förlåt att jag stör syster.”
– En replik som ”Förlåt, jag såg dig inte” betyder alltså ungefär detsamma som ”Ursäkta, jag såg dig inte”. Verbet ”förlåta” kan alltså användas i stället för verbet ”ursäkta".
Det omvända är däremot generellt inte möjligt, säger David Håkansson. Detta för att verbet "ursäkta" traditionellt sett inte använts om svårare försyndelser. Precis som läsaren Solveig Johansson säger, alltså.
– Verbet ”förlåta” har förekommit i svenskan sedan 1300-talet med betydelsen ’lämna, överge’ av det lågtyska ”vorlaten” ’låta fara, lämna ifrån sig’ medan verbet ”ursäkta” är belagt sedan början av 1400-talet. När vi i dag säger ”Förlåt!” är det en uppmaning till någon att inte längre känna bitterhet eller kräva gottgörelse för någon oförrätt – att lämna detta bakom sig, säger David Håkansson.
Varför valde då Svenska kyrkan att använda ordet "ursäkt" i stället för "förlåt"?
Jo, det hade just med själva förlåtelsen att göra. Antje Jackelén skrev så här i UNT (30/11-21), i ett svar på Per-Erik Backholms insändare:
"Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta."
David Håkansson menar dock att det rent språkligt inte finns något tvång att svara på ett "förlåt".
– Vad gäller den andra partens roll kan det vid verbet ”förlåta” finnas en förväntan om att den förfördelade ska uttala en bekräftelse som ”Jag förlåter dig” men detta är inte något som gäller generellt. Den som ber om förlåtelse väntar inte alltid på svar.
Lite mindre allvar finns det månne i frågan om det är korrekt att använda "ursäkta" som ett utrop inför att man beter sig illa? "Det är vanligt i Stockholms tunnelbana", säger en UNT-kollega.
– Det verkar i vissa sammanhang finnas en föreställning om att verbet ”ursäkta” ska används innan man besvärar någon. Det är kanske denna föreställning som kommer till uttryck när en stressad pendlare armbågar sig fram i tunnelbanan? funderar David Håkansson.
Den som blir knuffad lite för bryskt kanske hellre hade hört ett uppriktigt "förlåt". Efteråt.