Ett fiktivt möte mellan docenten från Uppsala, K B Wiklund, och Stor Stinas lillasyster Sara Larsdotter år 1900 i Malå.
Mats Jonssons ”Stinas Jojk” handlar om Stor-Stina, sameflickan som inte slutade växa. Hon turnerade i Europa och visades upp som ett cirkusdjur, en kuriositet. Men hon var även en smart affärskvinna, som försörjde sin familj.
Det är ett rafflande livsöde. ”En bra story”, som en gammal tidningsräv skulle säga. Men händelseförloppet är inte det avgörande. Som en spretig silvertråd genom berättelsen finns ”dádtja”, (icke-samen/makten/överheten), ofta representerad av docent Wiklund från Uppsala.
K B Wiklund (1868–1934) var sin tids största expert på samernas språk och kultur. Han dyker upp lite här och var i historien om Sápmi. Han var regeringens mest anlitade expert på frågor som rörde samer från 1905 till 1933, berättar Amnesty Sápmi. Som Sveriges första professor i finsk-ugriska språk fick hans utlåtanden genomslag.
När vi söker bakåt i tiden efter oförrätter stannar vi ofta vid det som är påtagligt och märkbart. Ett tankearv är svårare att mäta, även för dagens vetenskapsmän. Men är det inte där historien måste börja? Hur ska gamla sår annars läka?
Sex generationer har passerat sedan Kristina ”Stina” Larsdotter (1819-1854) omkom i en tragisk olycka. Serieförfattaren Mats Jonsson söker i sin nya roman envetet efter en oförstörd sanning, Stinas riktiga berättelse. Hon har beskrivits och ställts ut, både som levande och död. Några av övergreppen: hennes lik grävdes upp, hennes kvarlevor ställdes ut på Anatomiska museet och en avgjutning av hennes bäckenben visade på föreläsningar. Mats Jonsson försöker ge Stina upprättelse, klär henne i kött och blod och visar vem hon var. En jojk är så mycket mer än en sång. I "Stinas Jojk" får minnen liv.
Serieförfattaren Mats Jonsson härstammar själv från en släkt av skogssamer.
Mats Jonsson skapar ett samtal mellan docenten från Uppsala och Stinas syster Sara, då i ålderdom. Ett fiktivt möte år 1900 i Malå. Kanske ägde det aldrig rum, men oavsett har Wiklund en central roll i boken – och i samernas historia. I "Stinas Jojk" står Wiklund för svenskarnas, statens och maktens blick på samerna. Han har gett sig den på att dokumentera allt som har med skogssamerna att göra – innan deras tid är förbi.
”Skogslappen är” (…) ”en onaturliga hybridform som hotar utvecklingen”, citeras K B Wiklund i boken. Som författare har Mats Jonsson förstås tagit sig friheter, men han är noggrann med att inte peka finger. Det är belagt att K B Wiklund beskrivit skogslappen som ”möjligen” mindre förståndig än fjällappen och svensken. Som Uppsalabo är det lätt att skämmas över Wiklunds naiva dumheter.
Långt före Rasbiologiska institutet startade 1921 var ”lapparnas” och forskarnas historia sammanbunden.
Men Mats Jonsson försöker att inte döma dåtiden med nutidens blick. I "Stinas Jojk" skildras också rasbiologer vars idéer blev fundament till Rasbiologiska institutet – detta oläkta sår som binder samman Uppsala universitets historia med samernas. Men kopplingar mellan universitetsstaden och Sápmi fanns helt klart långt tidigare.
Wiklund skildras i "Stinas Jojk" som oförstört nyfiken. Han gör detaljerade beskrivningar av samernas tillhörigheter, men förstår inte till fullo objekten han studerar. Hans vetenskapliga ansats begränsar, gör honom rent av obildbar. Wiklund är mitt i, men studerar på avstånd. Kan inte likt en jojk tränga in i själen av det han ser.
Som hans guide Frank kargt konstaterar i en pratbubbla när Wiklund vill fota hans färdskrin (en sorts resväska, reds anm): ”Men vad har vi här som kan intressera kommande generationer? (...) När jag är borta ser jag hellre att barnen får ärva gïjssán min än en dokumentation.”