Vi sitter vid det slarvigt avtorkade bordet med var sin filtallrik framför oss. Ute river höstvinden över slätten. Nej, teoretisk filosofi var aldrig aktuellt för min del. För mycket snack och för lite verkstad. Praktiskt ska det vara, mer samhällstillvänt och användbart, liksom, både i livet och på ett högre plan.
Min korridorkompis nickar och slevar nervöst i sig en sked fil. Hon hoppas nog att hon slipper uppleva någon mer frukostlunch på tu man hand med den här pretentiösa pojkgubben. Det kan jag förstå, nu långt senare, när jag sitter i en annan stad och tänker tillbaka. Vad blev det egentligen av de där filosofistudierna? Något måste jag väl ha lärt mig?
En vanlig lördagsmorgon i livet. Sonen spelar fotboll och ska på match. Som ansvarstagande förälder skickar jag med honom ett par ord på vägen.
– Det absolut viktigaste, säger jag, är att du inte gnäller inte på dina lagkompisar. Uppmuntra! Även den som passar fel, även om det blir mål i baken. Gnäller du så sänker du laget. Uppmuntrar du växer alla. Laget blir starkare.
Ja, så där håller jag på. Jag är verkligen övertygad om att just det här är en av de viktigaste byggstenarna i alla lagsporter, faktiskt i all verksamhet som involverar fler än en individ. Gnället tär och bryter ner. Uppmuntrandet bygger en stabil grund för alla att växa vidare på. Ja, det märks ju att jag är något av en filosof. Praktisk, samhällstillvänd, genomtänkt. Ett föredöme som idrottsintresserad förälder.
En vanlig tisdagskväll i zonen. Jag springer snabbt framåt, med en innebandyklubba i händerna, i en idrottshall där dammtussar glider omkring i hörnen. Vi är några gubbar i varierande åldrar som är där för att röra på benen. Jag passar, skjuter och går helt upp i spelet. Allt annat försvinner. Diskmaskinen, räkningarna, Putin och Trump – all skit går upp i rök. Det enda som existerar är spelet, målburarna och den vita plastbollen. Känslan håller i sig ända tills mitt lag börjar tappa flytet. En slarvig passning på mittplan bryts, andra laget kontrar snabbt, mål i baken igen. Det här kommer inte att gå.
Det är då det händer. En säkring brinner av inne i mitt huvud. Jag tar ett djupt andetag och spänner blicken i mina medspelare. Vi måste ändra matchbilden för att ha en chans att vinna denna extremt viktiga match, gubbar emellan, i en idrottshall med dammtussar i hörnen. Vem spelar för att förlora? Med bistert ansikte, dränkt av svett, formulerar jag mitt taktiska genidrag. Min röst är gäll och spänd.
Uppmuntrar jag? Njae. Gnäller jag. Ja. Det gör jag ju.
Vart tog föredömet och den praktiske filosofen vägen? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag är tacksam över att min son inte stod vid sidan och tittade på.
Jag vet också att det är dags för självanalys.
En oresonligt stark vilja att uppnå ett visst mål, till exempel att vinna en helt avgörande gubbmatch i innebandy, kan uppenbarligen, åtminstone i mitt fall, rasera även den mest omsorgsfullt uttänkta och formulerade filosofi. Även om den är byggd på solid grund i form av akademiska betyg i praktisk filosofi i Uppsala.
Det känns inte bra. Det känns väldigt ihåligt.
Samtidigt, i ett större perspektiv, är det förstås hoppfullt när en benhård motståndsvilja kan vinna, eller i alla fall nå oavgjort, mot en grundligt uttänkt men mycket ihålig samhällsfilosofi.
En sak är säker: Många avgörande matcher väntar.