Till min helgläsning hörde julnumret av brittiska The Economist. Det innehöll flera hisnande essäer om vad som väntar världen på olika områden. Särskilt sattes min oro i rörelse av en text om unga människors medievanor. Följderna av dem är på väg att skapa kaos för demokratin. Klassiska nyhetsförmedlare som papperstidningar, radio-tv-företag som CNN, BBC och deras motsvarigheter runt om i världen överges av de yngre. De trängs undan av Facebook, Instagram, Twitter och alla slags Youtubers, poddare och hundra- eller tusentals andra åsiktsmånglare i olika format på nätet.
Forskning som The Economist refererar till visar hur de yngre allt mindre bryr sig om varifrån nyheterna de tar emot ursprungligen härstammar. Viktigare är dragningskraften hos den person som serverar dem via nätet åt dig, fake news eller inte.
Andra studier i USA har kartlagt hur det går till när ofta överdramatiserade bilder av ett förlopp, av bland annat skogsbränderna i Amazonas, processas fram via hundratusentals följare. Opinioner rörs upp som aldrig tagit avstamp i någorlunda verifierade rapporter om den så kallade verkligheten. Jag säger ”den så kallade”, med hänvisning till vad El Salvadors president Nayib Bukele sa i ett uppmärksammat tal i FN:s generalförsamling. Han tog upp mediernas roll i den kamp mot korruption, fattigdom och klimatförstöring han och andra demokratiskt sinnade politiker försöker föra: ”vare sig vi gillar det eller inte så är det internet som är på väg att bli den verkliga världen”. Han sa det som ironi, ett beklagande, men menade att egentligen handlar det mesta om känslostormarna på nätet. De har blivit politikens verklighet.
Det är kuslig läsning för en gammal papperstidningsledarskribent och public service-räv som jag. Det är lätt att bli mörkrädd.
De som lyssnade på hjärnforskaren Anders Hansen i Vinter i P1 hörde honom varna för bieffekterna av de nya medievanorna. De leder dels till omåttligt mycket tid vid skärmarna – till avskärmning (ursäkta vitsen!) från resten av verkligheten – dels till att man helst omger sig med likasinnade åsikter och sällan möter utmanare. Därför blir debatten alltmer polariserad och inte jämbördigt diskuterande.
Det låg också något i förre statsministern Ingvar Carlssons ord från 1980-talet om att ”inte undervärdera den demokratiska betydelsen” av att väljarna diskuterar utifrån vad de alla gemensamt tagit del av via radio-tv. Det var ett försvar för SVT:s och SR:s dåvarande monopol. I dag är monopolet som idé helt överspelad, men argumentet för demokratin har fortfarande giltighet. I uppgraderad form inför 2020 lyder det så här: medborgarna bör vara hyfsat överens om hur marknadens mångfald av angelägna ämnen och nyheter, i synnerhet om politik och samhälle, bäst organiseras i medievärlden så att de blir lätt tillgängliga för alla.
Mot den bakgrunden var konflikten före jul mellan de konkurrerande it- och mediekoncernerna Telia (som äger TV4) och Tele2 (som äger Comhem) så allvarlig. För en tid uteslöts här en tredjedel av Sveriges kabel-tv-tittare från TV4:s riksomfattande aktualitetssändningar. Det kan ske igen. Men borde inte få ske igen. Lagar och regler måste ändras.
Därför är public service så viktigt, också om det inte är hugget i sten att det ska se ut som i dag. Public service är föränderligt. Jag minns 1970-talet då det fanns kollegor inom SVT-SR som öppet pläderade för att public service borde vara ”vänstervridet”. Dess uppgift var nämligen att fungera som demokratisk motvikt till den väldiga borgerliga dominansen inom tidningsbranschen, hette det. Vilket förstås är ohållbart.
En som i ungdomlig nyliberal iver gick till attack mot det påstått vänstervridna public service var Anders Borg. Han skrev 1994 boken "Förmynderiets teori". Grundtanken var att kapitalet och marknaden i princip kunde ta hand om alltsammans. Men han medgav motvilligt att demokratins krav på en ”väl fungerande samhällsdebatt” råkade i konflikt med marknadens principer. Anders Borg tvingades böja sig och skrev: ”Svårigheten består i att definiera och klargöra vad som är en bra samhällsdebatt. Komplexa mål som mångfald och kvalitet låter sig inte gärna mätas”.
Just av det skälet behövs en generös tolkning av begreppet public service. Det ska omfatta mer än traditionell tablålagd tv och radio och dess roll som plattform för demokratin måste definieras på nytt. Och framför allt: public service ska stärkas, inte försvagas.