Under sommarhalvåret får man en annan blick på den stad man bor i. Vintern är som den är, man är för stressad och frusen för att få syn på just någonting, men nu under sommaren finns all tid i världen att ägna sig åt ett långsamt flanerande. Det är inte bara jag som dras in i flanerandet. En god vän till mig läser alltid om flanörklassikern Doktor Glas (1905) på sommaren. I år fick jag för mig att följa hennes exempel och plockade fram mitt exemplar av Hjalmar Söderbergs roman. Tycho Glas må ha ett samhällsbärande yrke, men han har ändå tillräckligt med fritid för att kunna notera ljusskiftningarna i Stockholms samtliga gatlyktor. Under sina promenader gör han noggranna inventeringar av stadens centrala delar. Hur mycket annat han än har att tänka på lyckas han alltid se sitt Stockholm i all dess rötmånadsprakt. Jag låter mig inspireras och tycker mig få syn på saker i Uppsala. Är inte det där cykelstället vid Centralbadet lite skevt? Vore det inte bättre om man målade om de brandgula trämöblerna som ställts ut på sommargatan längs med ån?
Som om den egna nyvässade blicken på Uppsala inte räckte, är sommaren också den tid på året då staden på ett närmast explosionsartat vis också exponeras för andras blickar. Det är de hitresta turisterna som bidrar ytterligare till att syna staden och avslöja dess skönhetsfläckar. Hur ska det gå? Plötsligt är jag otroligt mån om att förvissa mig om att ingen PRO-avdelning från Lycksele eller scoutklubb från Västerås tycker att Uppsala är en undermålig stad att turista i. En som redan på 1800-talet var särskilt brutal i sitt utlåtande om Uppsala var August Strindberg. När han i Tjänstekvinnans son (1886) sammanfattade sin tid här var han inte nådig mot sin gamla studentstad. Det heter att Uppsala är en ”tarvlig, anspråksfull kopia av storstadens misstag”. Värst av allt är att han kanske hade rätt. I vilket fall går det inte att utesluta.
Det finns framför allt en fråga som jag brinner för, nämligen att parkeringsplatsen på S:t Eriks torg måste bort. Jag förstår förstås att det finns komplikationer med att genomföra ett sådant beslut. Någonstans måste ju folk parkera sina bilar. Det är verkligen sant! Men detta någonstans måste väl kunna vara någon annanstans än just S:t Eriks torg? Men vad vet jag. Jag har inte ens körkort, så alla praktikaliteter överlåter jag till de sakkunniga. I mitt fall handlar det inte ens om en politisk övertygelse, nej, det här är en rent estetisk fråga. Det är väldigt fult med bilar på rad. När man väl lagt märke till detta faktum går det sedan inte att bortse från.
Istället drömmer jag om att göra om parkeringsplatsen till ett torg av sydeuropeiskt snitt. Rent konkret innebär det att bilarna får stryka på foten för en uteservering med förstklassigt kaffe och fullständiga rättigheter, gamla gubbar som spelar schack och en hepatitsmittad hund som stryker runt mellan de rangliga borden. Kanske sneddar en grupp gråterskor över torget på väg till en begravning i domkyrkan. Precis som nere på kontinenten! Fattas bara att Uppsalas samtliga apotek utrustas exteriört med ett sånt där grönt kors i neon, sedan är vi på allvar en del av Europa. Jag tror mig kunna tala för både Söderberg och Strindberg när jag säger att det vore en strålande idé.