Under ett par år var jag ordförande i styrelsen för en föräldradriven förskola här i byn. Det var en lärorik tid, då jag efter förmåga satte mig in i frågor om ventilation, livsmedelshantering, ekonomi och grus. (Ja, grus. Marken under gungor och klätterställningar måste vara täckt med grus av en viss typ och med ett visst djup för att småttingarna ska landa mjukt när de trillar ner.) Som tur var gick det oftast att rådfråga människor med fackkunskap på dessa områden. I mitt uppdrag ingick också att företräda föreningen i kontakten med andra branschaktörer. En dag kallades jag till ett möte för att diskutera den ekonomiskt ansträngda situation som plågade många av kommunens kooperativa förskolor. Trots att barnens föräldrar la oräkneliga arbetstimmar på städning och barntillsyn, haltade ekonomin.
Vid just det här mötet i Centralhuset på Järnvägsgatan medverkade dåvarande kommunalrådet Cecilia Forss. Jag ska aldrig glömma henne. Hon inledde till allmän häpnad med att deklarera att det skulle vara fullt möjligt att höja anslagen till förskolorna. En känsla av förväntan spreds i rummet, där hårt prövade representanter för Uppsalas privata barnomsorg trängdes.
”Men varifrån skall vi ta pengarna, tycker ni?” sa kommunalrådet. ”Från äldrevården? Grundskolan?” Det blev knäpptyst.
Efter en stund tog jag mod till mig, räckte upp handen och sa lågt: ”Kan man inte höja kommunalskatten?” Nu vändes allas blickar åt mitt håll, som om jag just hade skrikit könsord. Cecilia Forss log överslätande, eller möjligen medlidsamt, och refererade till undersökningar som visat att såväl privatpersoner som företag är obenägna att etablera sig i kommuner där skatten upplevs som alltför hög. Det är således ekonomiska beräkningar, snarare än politisk ideologi och välfärdsambitioner, som styr nivån på den kommunala skattesatsen.
Det där mötet förändrade för alltid min inställning till politiker och deras otacksamma uppdrag; att fördela våra gemensamma resurser på rimligaste vis. Oavsett hur det utförs, kommer ju alltid några att känna sig otillräckligt tillgodosedda! Den insikten påverkar också min syn på de förtroendevalda som i dag befolkar styrelsen för UKK. Jag tror, att de i sin tur tror, att de förändringar och personaluppsägningar som nu föreslås kommer att gagna oss kommuninvånare genom att göra organisationen så kostnadseffektiv som det bara går.
Goda avsikter utgör emellertid ingen garanti för välgrundade beslut. Jag befarar att UKK:s styrelseledamöter kan ungefär lika mycket om konsertproduktion och konferensverksamhet som jag själv kan om ventilation och grus, vilket borde framkalla oro hos den mest luttrade. Därför förundras jag då jag läser att man vill göra sig av med just de personer som känner verksamheten allra bäst, som vore de enbart en budgetpost och inte en oundgänglig resurs. Om man hävdar att det är smartare att ”ringa in tekniker vid behov” än att hålla sig med fast anställda, så blottlägger man samtidigt en bristande kännedom om vilka uppgifter en tekniker utför och hur de specifika behoven ser ut i olika verksamheter. Man löper dessutom risken att ge ett ansikte åt begreppet ”spetsinkompetens”, som en kollega nyligen myntade.
Jag hoppas förstås att det skall visa sig att jag hade helt fel.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar kulturlivet.