”Jag kände redan första dagen att det här var inte vad jag hade tänkt mig”. Så säger nördiga men försiktiga Caroline om sin matchning med vilda hippieartade August i det näst sista avsnittet av "Gift vid första ögonkastet" som släpptes igår.
Jag hade egentligen inte tänkt se årets säsong. Jag brukar säga att jag bojkottar "Gift vid första ögonkastet" eftersom att se på programmet känns som att se på porr (det vill säga att det framkallar njutning men att man vet att det är på bekostnad av de inblandade).
Men i år drogs jag ändå in eftersom det kändes som att experterna faktiskt tagit till sig av kritiken från tidigare säsonger och genererat matchningar där i alla fall tre av fyra par har verklig potential.
Experternas hanterande av Carro och August påminner mig dock om det jag avskyr med programmet. Och det är när experterna parar ihop en person med någon som den inte är attraherad av och sedan intalar den att det är personens eget fel att den inte får äktenskapet med främlingen att fungera.
Förstå mig rätt, jag tycker att det är fint att experterna berättar för Carro att det kan kännas ovant med en partner som finns där om man har haft dåliga relationer innan. Men det räcker ju inte med att en person finns där för att man ska vilja vara med den.
I det senaste avsnittet säger Carro att hon känner dåligt samvete och funderar på om hon borde ha försökt bjuda till mer i relationen. Och även August verkar göra analysen att det är Carros fel att det inte gått bättre för dem.
Men Kalle Norwald, sexolog och expert i programmet, frågar paret hur det är ställt med motivationen. Och då kommer det fram att Carro redan från början tvivlat eftersom hon inte känt attraktion.
Och det här upplever jag är ett återkommande problem i "Gift vid första ögonkastet". I dessa lägen säger experterna att deltagaren som inte känner attraktion ska försöka vara mer öppen. Men hur möjligt är det egentligen att vända icke-attraktion till attraktion? Eller att klara sig utan attraktion i en relation?
Carro och Augusts absoluta motsats är paret Ida och Arvid. Hon är en partajande norrlänning med skinn på näsan och han en stilig officer från Knutby som hela tiden säger hur mycket han tycker om och respekterar Ida. De har känt attraktion för varandra från dag ett och är den största anledningen till att jag valde att se årets säsong.
I tidigare säsonger har jag sett experterna hetsa inte minst kvinnor att ge killar de inte känner attraktion för en chans. Därför kändes det så läkande att i fösta avsnittet av denna säsong få se Ida på bröllopsdagen mötas av en kille som kommer i full officersuniform inridandes på en häst.
Det kändes som att experterna förstått något viktigt – och att detta typ var att låt en kvinna ha en fantasi/ha det lite gött! För förlåt men det är klart att Carro inte attraheras av en man som beter sig som ett barn och får henne att känna sig som en tjatig mamma?
Ida och Arvid har dock mötts av kritik för att de pratar så öppet om sex och ger varandra så mycket komplimanger. De har för kul och är för kära, tycker folk.
Det får mig dock att tänka på de här raderna ur den fantastiska dikten True love av Wislava Zymborska (som tyvärr inte verkar finnas översatt till svenska):
"Look at the happy couple.
Couldn’t they at least try to hide it,
fake a little depression for their friends sake?
Listen to them laughing – it’s an insult.
The language that they use – deceptively clear.
And their little celebrations, rituals,
the elaborate mutual rotines –
it’s obviously a plot behind the human race’s back!"
Och jag kan inte låta bli att undra om det inte främst är avundsjuka – och kanske lite jantelagen - som ligger bakom kritiken?
För det är absolut sant att en kärleksrelation är mycket mer än bara attraktion. Men det jag tycker att experterna ska ta med sig till nästan säsong är att utan attraktion har bara inte en kärleksrelation så mycket att bygga på överhuvudtaget.