Det fanns för trettio år sedan någonting som hette Rocktåget. Populära artister åkte tåg genom Sommarsverige och uppträdde på utvalda platser i någorlunda anslutning till stambanan. I dag åks det sällan tåg på turnéer. Att anlända försenad till resmålet med en scenproduktion kostar stora pengar och tåget anses inte längre tillförlitligt. Sorgligt, eller hur? Det talas förhållandevis tyst om det här, för ur klimat- och miljösynpunkt är ju den spårbundna trafiken överlägsen, men turnébussen har nu blivit det normala färdmedlet i artistbranschen. Vi har flyttat från järnvägen till landsvägen.
En tidigare generaldirektör för SJ, intervjuad av en radioreporter, tillfrågades om han verkligen kunde sova gott om nätterna. Jag vill minnas att det var bristande punktlighet som var på tapeten redan då och som föranledde frågan. Jodå, generaldirektören kunde berätta att nattsömnen var god och anförde som bidragande orsak företagets senaste kvartalsrapport, som visade gröna siffror. Jag tror att han därmed satte fingret på någonting väsentligt; att siffror säger mycket men långt ifrån allt.
”Ta höjd för” är ett uttryck i tiden. Det är väl detsamma som att se till att ha marginal. Och att det inte är gratis att ha marginal är väl känt. En organisation kan fungera perfekt ända tills en dag, då den plötsligt inte fungerar alls. Först då blir det tydligt huruvida det hade ”tagits höjd” eller ej. Man kan likna det vid en fiolsträng, som spänns allt hårdare tills den slutligen brister. Det har ofta påpekats, efter pandemin, att många verksamheter varit så ”slimmade” (att slimma är motsatsen till att ta höjd för) att de varit nära att haverera. Man hade inte tagit höjd för den oförutsedda, högre belastningen. Vårdsektorn är förstås det tydligaste exemplet på att ett sådant haveri kan få fatala följder.
Biljettkontoren på landets järnvägsstationer har rationaliserats bort, för att hämta ännu ett exempel från tågens värld. Och det är inte kul att bli stående på Örebro Central en sen vinterkväll, stirrandes på en skärm som upplyser om att avgång efter avgång är inställd jämte uppmaningen ”vänligen besök vår hemsida för ytterligare information”. Där och då ligger det nära till hands att förbanna den som tog beslutet att avskaffa all stationspersonal.
Jag tror att vi skulle behöva idka självrannsakan. Vår disponibla inkomst har ökat markant de senaste decennierna. (Mitt eget skrå tillhör undantagen). Men det tycks ha skett till priset av försämrad personlig service, ökad otrygghet och utbredd psykisk ohälsa. Ja, en försämrad livskvalitet – och då syftar jag inte på förlusten av Rocktåget. De som fattat de avgörande besluten har rimligen bara lojalt följt sina instruktioner, formulerade av oss medborgare genom våra politiska ombud: Verkställ uppdraget till en så ringa kostnad som det bara går! Kalla mig flumvänster om du vill, men jag tror att det är hög tid att regleringsbrev, styrdokument och liknande revideras att omfatta fler parametrar än de kortsiktigt ekonomiska. Det måste gå att sätta prislappar även på de negativa följderna av alla kostnadsbesparingar.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar händelser i kulturlivet.