Jag fyllde fyra petflaskor med vatten och la dem i frysen. Sedan köpte jag en krislåda med vevradio, spritkök och hela kittet. Så klart handlade jag även konserver och torrvaror och ställde in dem i en papperskasse längst ner i skafferiet.
Det var nyheten om att Trump hade vunnit presidentvalet i USA som gjorde mig till prepper. Men det höll inte i sig. Matvarorna från papperskassen är sedan länge uppätna, petflaskorna är pantade och krislådan ligger i ett hörn i förrådet. Jag trodde att jag hade preppat men det visade sig att jag bara storhandlat.
Jag slutade preppa eftersom rädslan väckte mitt minne från kriget i forna Jugoslavien. Kriget som ingen av oss var beredd på. Visst anade vi att något var på gång, men hur kunde vi veta exakt vad som skulle hända och i vilken omfattning? Inte ens de som startade kriget kunde förutse dess utveckling. Oförutsägbarhet ligger i krigets natur. Någon börjar och sedan dras folk in och till slut är alla fast i ett maskineri som lever sitt eget liv och är utom de flestas kontroll. Vad gör en ynka krislåda för skillnad då?
Hur förbereder man sig på ett eventuellt krig som en vanlig medborgare? Enligt överbefälhavaren bör vi vara medvetna om att kriget kan komma och fundera på hur vi kan bidra. Det låter rimligt men problemet är att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän kriget är ett faktum. Jag minns att vi i min hemstad hoppades in i det sista att kriget inte skulle sprida sig till oss. Även när vi började höra ljudet av striderna från ett av de närliggande bergen gick vi till skola och jobb på vardagarna och umgicks på helgerna. Vi ville fortsätta leva precis som vi gjort i fredstid. Det var både en instinkt och en motståndshandling.
Statsminister Ulf Kristersson har sagt i samband med konferensen Folk och försvar att varje medborgare ska vara beredd på att ”med vapen i hand, och med livet som insats, försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling”. Nej, medborgarskapet är inte en resehandling, men passet är det per definition. Vissa pass öppnar fler dörrar än andra. Själv ansökte jag om svenskt medborgarskap för att kunna resa. Men när jag väl blev medborgare kände jag mig automatiskt mer delaktig i samhället och började engagera mig i inrikespolitik. Medborgarskapet gav mig en känsla av tillhörighet.
Sverige är mitt hemland. Men betyder det att jag är villig att dö för det? Nej. Inget land är värt att dö för. Ett land är ett område som några tjommar har avgränsat och bestämt att kalla för ett visst namn. Alltså en godtycklig social konstruktion. För mig är livet mer värt än det. Men skulle det bli krig då skulle jag kanske, trots alla mina övertygelser, ändå ta värvning. Bara för att känna att jag gör skillnad. Det är därför folk försvarar sitt land. Den känsla av maktlöshet som krig orsakar är bottenlös. Att slippa den är något att riskera sitt liv för.
Kanske. Det enda jag vet är att jag inte har en aning om hur jag skulle reagera om ett nytt krig skulle komma. Tur är väl det. Mina finaste barndomsminnen är de från tiden då vi tog freden för given. Jag är tacksam att vi hade förmåga att tro att det aldrig skulle bli krig igen. Det bästa sättet att förbereda sig för krig på är nog att tänka på fred. Den som har krig i sinnet i fredstid har ingenting att längta efter när kriget väl har tagit livet i besittning.