Termen true crime kommer förstås från USA. Till pionjärerna hör Truman Capote, vars klassiker "In cold blood" från 1966 räknas som en av de första moderna true crime-romanerna. Hans verklighetstrogna skildring av ett bestialiskt mord på en hel familj sju år tidigare öppnade dammluckorna.
I Sverige har antalet bloggar, tv-serier, filmer och böcker stadigt ökat de senaste decennierna. I höst räcker det ganska långt med SVT om man är ute efter seriösa tv-serier i true crime-genren.
Först kom "Utredningen", en dansk-svensk produktion om mordet på Kim Wall. Långsamt och segt, enligt vissa. Respektfullt och anständigt, enligt andra.
Intressant nog var Kim Walls föräldrar med under manusarbetet och hade insyn i hur tv-serien utformades. Dessutom låg fokus på polisarbetet och de anhörigas situation, snarare än de fasansfulla händelserna i ubåten. Gärningsmannen nämndes heller aldrig vid namn. Det gör "Utredningen" till en originell serie om ett extremt uppmärksammat mordfall som inträffade för bara tre år sedan.
Längre tillbaka ligger mordet på elvaåriga Helén Nilsson i Hörby 1989. Att händelserna tar sin början i ett Sverige som såg annorlunda ut än dagens har regissören Mikael Marcimain tagit fasta på i serien "Jakten på en mördare". De två första avsnitt finns på SVT Play.
Här är ambitionen inte bara att gestalta den 15 år långa polisutredningen. Utifrån ett manus – som bygger på kriminalreporter Tobias Barkmans bok med samma namn som tv-serien – får vi också en historia om ett Sverige i förändring. I början av 90-talet städas de sista resterna av folkhemmet ut, samtidigt som ett avreglerat samhälle tar form.
Tidigare i höst hakade även Uppsala stadsteater på true crime-trenden. I "Det händer inte här" gestaltas Uppsalakidnappningen 2011, ett kriminalfall med makabra och absurda inslag. Fast i ärlighetens namn var det inte första gången stadsteatern flirtade med true crime-genren. På senare år har vi också sett uppsättningar som utgått från Knutbymorden och de von Sydowska morden.
Varför då denna vurm för gestaltningar av rättsfall i en form där fakta och fiktion blandas? Manusförfattare och regissörer hävdar ofta att skildringar av brott ger dem en chans att även kommentera samhället. Ofta åberopas Sjöwall & Wahlöös tio polisromaner som stödbevisning.
Och visst, en regissör som Mikael Marcimain ("Lasermannen" och nu aktuella "Jakten på en mördare") är ute efter samma sak som Sjöwall & Wahlöö i slutet av 60- och början på 70-talet – att skildra ett Sverige i förändring.
Samma drivkraft fick Peter Englund att skriva "Söndagsvägen – berättelsen om ett mord", som kom i somras. Där utgör skildringen av mordet på Kickan Granell stommen, men Englund är även angelägen om att ge en bild av hur det svenska samhället såg ut i mitten av 60-talet.
Tidigare i höstas frågade jag Martin Rosengardten, som regisserade "Det händer inte här" på stadsteatern, var gränsen går. Skulle det vara möjligt att spela en pjäs om mordet på Fadime?
Hans svar kokade ned till att man först måste fråga sig om det går att lägga till något så att det blir motiverat att göra scenkonst av ett allvarligt brott. Och det måste ske med respekt för alla inblandade.
En svår men avgörande balansgång förstås. Klarar man den finns alla förutsättningar för att det blir ett bra drama. Snubblar man är risken stor för att det blir plumpt och spekulativt.