Jag har en egen Trollkarl. Tidigare höll han till i ett torn på St. Lukas-mottagningen i Uppsala, numer möts vi då och då på Skype. Han lärde mig så mycket:
Att hitta min lugna plats – den ligger i Hågadalen, under en ek invid kung Björns hög.
Att gå tio lyktstolpar i taget utan att tänka på någonting annat än att här går jag och räknar lyktstolpar och andas. Bara det. Räknar lyktstolpar och andas.
Att sluta vara rädd för klådan. Att ta ifrån klådan makten och ge den till mig själv. Att befria min hud och min själ.
Att försonas. Att återfödas.
Jag är så tacksam för den mannen.
En gång sa han: ”Alla människor längtar efter att träffa någon som är såsom en lins, genom vilken man för första gången får syn på sig själv.”
Jag har träffat min lins nu. Han kan säga ”fikka” och ”jagg ellska dejj!” Han skriver saker som:
The reason for your past is me. The reason for my past is you. Without everything that we have been through, we would never have met. The domino bricks had to fall just the way they fell. Since the day I was born all my roads go to you, yes, all roads go to my Johanna.
Han heter Min make sedan 1,5 månad. Han vet inte om att han är poet, att han är nästa Adonis.
Jag lever som inuti ett diktepos av Adonis just nu. Jag flög nyss hit från en takterrass i Essaouira, Marocko. Där sprang nattens katter omkring och måsarna störtdök genom gyllene skyar. Där brusade havet och i skydd av mörkret sökte sig de älskande ner till stranden, för att hålla handen, kyssas, bara vara nära. I myntateet rördes tio sockerbitar ner och jag hackade tänder där jag gick klädd i tre lager kläder inomhus, för element finns bara av el och element av el är livsfarliga med de där ledningarna. Hijaber dolde nästan varje kvinnas hår och från minareternas hördes böneutropen haka i varandra tills staden täcktes av en brölande ljudmatta. Jag blev radikal feminist flera gånger om dagen och …
Så nej, jag lever inte alls som inuti ett diktepos av Adonis. Jag lever i en värld med en snårskog av lagar och förordningar för älskande som kastar sina hjärtan över land och hav. Jag lever i väntan på att han ska komma eller att jag ska resa. Jag lusläser Migrationsverkets regler och förstår ingenting utom att de ofta motsäger sig själva, inte sällan i en och samma mening. Jag skickar in ansökningar och dokument och är så rädd för att göra minsta lilla fel, för då kanske dörren stängs för gott och jag måste bo i Marocko. Det är säkert ett bra land om man är man och muslim och konservativ och rik, men inte om man är liberalt sprängstoff.
Men jag ska inte klaga. Vi har bättre förutsättningar än väldigt många. Vi måste bara ha tålamod. Jag är inte bra på tålamod, men det är Adonis II, så i snitt är vi medel. Och jag kan alltid ringa min Trollkarl och be om livsråd. Han är bra på att ge mig hemläxor, där den viktigaste lyder:
”Bli din egen Trollkvinna!”
Just i dag vill jag dock inte be om livsråd. Jag vill bara säga tack för att han visade mig vägen till ett annat sätt att vara människa.
Han var ett vägskäl. Dominobrickorna hade kunnat falla en helt annan väg. Jag hade aldrig träffat Adonis II om jag inte behövt komma till min Trollkarl så uppgiven, så traumatiserad och suicidal, så utmattad och vädjande om nåd.
”Om du ska hjälpa mig så måste du trolla”, minns jag att jag sa vid vårt första möte, ty jag hade inte mycket hopp.
Han log och lutade sig fram, mötte min blick och sa:
”Jag kan trolla.”