För Lena Köster blev Mumintrollet en vän, "kanske den bror ensambarnet jag fantiserade om".
Mumin fyller 80 år! Det måste vi fira!
Nå, egentligen är han snarare minst 90 år, det trinda vänliga Mumintrollet. Redan på 1930-talet tecknade Tove Jansson sitt troll i den finlandssvenska nazikritiska skämttidningen Garm. Fast då var han smalare, hade långsmal näsa och påstods vara "snork".
Namnet Mumin hittade Tove Jansson inte på. Det kom från hennes morbror, läkaren Einar Hammarsten i Stockholm, som hon bodde hos när hon gick på "Teknis”, dåvarande Konstfack, som tonåring. Han varnade henne för att nalla mat i skafferiet nattetid (inte hälsosamt) och hävdade att mumintrollen skulle stryka sina kalla näsor mot hennes ben.
Figuren Snorken, som kom att utvecklas till Mumintrollet, ritade hon först på dassväggen som en slutkommentar till en filosofisk debatt med en av sina bröder.
Senare blev den långnästa Snorken en egen figur, rundades av och fick en viss luggförsedd syster. Mumintrollet växte i sin runda kropp och ännu rundare nos och blev den figur vi sedan länge känner som Mumin.
Det var min mamma som på min fyraårsdag 1955 introducerade Mumin med boken ”Kometen kommer”, från 1946. Hon läste högt tills jag fyllde fem och kunde läsa själv. Då hade Mumin redan blivit min vän, kanske den bror ensambarnet jag fantiserade om.
Mitt bibliotek fylldes på med ”Trollkarlens hatt” och ”Farlig midsommar”. Kriget var slut, det var 1950-tal och allt var möjligt: lyckliga familjer och vida vänkretsar, även om just vi bara var mamma och jag.
Mumin var vänlig och nyfiken, lagom äventyrlig, rädd ibland och modig när ingen annan utväg fanns. Mumindalen var trygg vid randen av diverse stora eller mindre katastrofer.
I och runt det blå tornliknande Muminhuset växte en allt större utvidgad familj fram.
O, hade man haft en sådan med sniffar, onkelskrutt, toffslor och vifslor och rentav hemuler och filifjonkor! För att inte tala om, så småningom, Tooticki.
Sen blev vi vuxna, Mumin och jag. Något han dolde väl innanför sin runda framtoning.
”Man ska inte sluta leka, inte tacka nej till äventyren! Fortsätta vara modig när man är som räddast”, viskade han till mig om kvällarna. ”Lätt sagt för dig, som är påhittad”, muttrade jag och försjönk i 1960-talsböckerna ”Pappan och havet” och ”Det osynliga barnet”.
Ur Upsala Nya Tidning, 9 augusti 1994. Dåvarande UNT-journalisten Lena Köster brevväxlade med Tove Jansson, vilket bland annat resulterade i reportage till tidningen.
Efter den sista muminboken, ”Sent i november” 1970, var Tove Jansson trött på att alltid förknippas med muminvärlden. Hon var ju konstnär, målare, och författare utanför dalen med det blå huset. Men Mumin och hans värld hade nu sin egen existens, med hjälp av lillebror Lasse Jansson, som bland annat hade tagit över serierna.
I dag finns en stor affärsverksamhet med muggar, pytsar, handdukar, klänningar, chokladbitar och vadsomhelst med muminmotiv från böckerna, filmerna, scenerna och kanske alldeles utan anknytning till någon enda berättelse.
Vad hade Tove tyckt? Hon var ju trött på kommersen redan på 1970-talet och överlät den på andra. Några fler muminböcker planerade hon inte. Nu fick Mumin klara sig själv.
Vi hade kontakt per brev under mer än 20 år, Tove och jag, med tankar kring muminvärlden och skrivande och måleri. Några brev har gått förlorade men tre fyra har jag kvar.
”Varför skulle det vara ens plikt att se tillbaka när man är 80, göra nån slags summing up innan det hela är färdigt” skrev hon i ett brev till mig vid sitt 80-årsfirande 1994. Nu är Mumin 80 och går fortfarande omkring i sin dal, kryper in i grottan med Sniff, sitter på bron med Snusmumriken och dinglar med benen. Han kan aldrig göras ogjord.
”80 år”, säger han, ”är väl ingen ålder på ett troll! Men nu ska vi ha fest i dalen och alla är bjudna!”