Sedan 2015 har TV4 sänt det amerikanska konceptet "Bachelor", där ett harem av tjejer slåss i tv om att vinna en snubbe. Killen bjuder tjejerna på antingen gruppdejter eller singeldejter. Med jämna mellanrum hålls ceremonier där tjejerna står uppställda tillsammans som inför ett skolfoto, och killen väljer de tjejer han vill ha kvar genom att ge dem en ros. De som inte får någon ros får packa väskan och åka hem.
Sedan 2019 har TV4 försökt göra programmet mer "jämställt" genom att slänga in ytterligare en bachelor, vilket gör att det i år är 20 tjejer som konkurrerar om två killar på en trist resort på Rhodos. Nya jämställdhetskliv togs även år när den svenska versionen av programmet "Bachelorette" introducerades, där man vänt på konceptet så att 18 killar slåss om en tjej.
Det är intressant hur snabbt man som tittare sväljer de absurda förutsättningarna och sedan sitter där och lär känna denna skolklass av tjejer mellan 22 och 30 vars största dröm är att bli gift. Tjejerna som bor tillsammans i ett stort hus får varje morgon ett brev där det står vilka som ska få gå på dejt med killarna. Sedan uppmanas de av programledaren att gå och byta om och sminka sig, medan de övriga tjejerna sjunker ihop och går till poolen.
Snabbt blir man trött på att titta på två killar med begränsat vokabulär som sitter och ställer samma frågor till olika tjejer över ett glas bubbel och några grekiska munsbitar. Killarna frågar: "Vad är kärlek för dig?" eller "Är din familj viktig för dig?". Om tjejerna sedan har tur får de hångla med samma snubbe som dagen innan hånglade med deras rumskompis.
Då och då slängs moment in för att skapa intriger. Nya tjejer kommer in i huset och börjar konkurrera om killarna eller så uppmanas tjejerna att sno dejter från varandra.
Det intressanta blir istället vad som händer mellan tjejerna när dagarna går. Det är en kamp i uthållighet och många veckor att sitta och vänta på att bli uppbjuden till dans. När de blivit för utmattade för att baktala varandra och det har gått lång tid sedan killarna gett dem någon uppmärksamhet, sitter de i varandras knän, byter kläder med varandra och flätar varandras hår. De blir sina egna och varandras Barbiedockor och leken blir mer tragisk ju längre tiden går.
Ju mer jag lär känna alla tjejerna i huset – som gång på gång säger att de är med i tv för att hitta kärleken – desto högre ekar frågan: Varför går ni frivilligt med på att vara del i ett harem?
Mer intressant än själva programmet "Bachelor" är den webb-tv-sändning som visas efter varje avsnitt där tjejerna sitter i en studio utan killarna och pratar om vad som egentligen hände. I "Tjejerna avslöjar allt" får man höra hur Elin, när hon hade blommande munsår, spred sin herpes genom huset för hon valde att kyssa en av killarna. Tjejerna som dagen efter ska kyssa samma kille skriker att hon är en vidrig människa. Det är som att vara tillbaka i högstadiet igen. Tjejer i grupp på det där dåliga sättet. En farlig mobb som gör allt för att inte bli utstötta och för att få bekräftelse.
På Elins Instagramkonto läser jag under en bild där hon plutar med läpparna och ser vädjande in i kameran: "Didn’t peak in high school, I’m still out here gettin’ cuter".
Så har jag plötsligt svaret. Jag förstår varför de till varje pris vill vara med.