Det var hösten 1988 och jag trodde verkligen att de skulle välja mig. Det var samma slags önsketänkande som att det just i år faktiskt skulle ligga en hund inslagen under granen. Men nej. En stökig liten unge med ostyrigt hår, som pratade för högt och bråkade på rasterna var inte luciamaterial. Och hoppet om att vara ljusdrottning tappade mycket snart sin lyster, av naturliga skäl – feministiska tonåringar tänker på annat.
Men för andra verkar luciadrömmen leva så stark att de är beredda att gå i strid för henne, eller åtminstone för sin bild av den mytologiska gestalten.
När en då 14-årig tjej från Uppsala häromåret blev årets lucia i SVT exploderade nätets undervegetation som bekant i rasistiskt hat, vilket till slut utmynnade i Måns Mosessons uppmärksammade radiodokumentär "Svart lucia". Var och vartannat år läser vi om sorglösa barn och ungdomar som tycker att det är dags att spränga könsvallen och låta andra än flickor bära kronan, medan vuxenvärlden sparkar bakut inför tanken på en pojklucia. I dagarna blev det rubriker för att en förskola i södra Stockholm övervägde att inte bjuda in föräldrar till årets luciafirande. Bakgrunden är att vuxna gäster inte kan hålla telefonerna i styr och inte respekterar rådande fotoförbud – en inte helt oviktig aspekt för barn som till exempel lever med skyddad identitet. Fokus ska istället ligga på att göra det "trevligt för barnen" – som om det handlade om dem! Må föräldrar rasa, må artiklar skrivas, må paneldebatter hållas – i evighet, amen.
Men detta att hålla på traditionerna är till sin natur en... eh, plastisk verksamhet, med stort utrymme för godtycke. Svaret på hur ett äkta och traditionellt luciafirande går till är förvånande ofta: Det ska vara exakt som det råkade vara när just jag var liten.
För det var inte så länge sedan som de flesta svenskar skulle ha beskrivit Lucia som den "otäcka lussekärringen som åt upp små barn", för att citera Katarina Ek-Nilsson vid institutionen för språk och folkminnen (UNT 13/12, 2014). Konst och kultur hjälpte sedan till att etablera bilden av den väna ljusgestalten, som i Erik Axel Karlfeldts dikt "Lucia" från förra sekelskiftet:
I natten darra
de kalla väder
Steg hör jag knarra
på vindens bräder
i vita kläder
stod herrgårdsflickan
med vaxljuskrona kring håret fäst
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst
(Ur "Fridolins visor och andra dikter", 1898)
Det moderna luciafirandet tog dock inte fart på allvar förrän 1927, då tidningen Stockholms Dagblad arrangerade det första offentliga luciatåget. Och – för att tala med serietecknaren Liv Strömqvist – "klädde det i termer av det populära elementet 'bestäm vilken blondin som är snyggast'".
Nå, känslostormarna som följer på varje minimalt försök till variation i juletid återkommer alltså med mild förutsägbarhet, men lämnar just i år en särskilt bitter eftersmak. De blir en bild av den avgrundsdjupa trygghetsklyfta som just nu präglar vår del av världen. Är du en sådan som blir stoppad vid gränsen, i alldeles för tunna skor? Nej, jag är en sådan som rasar över årets luciatåg.
Men luciabråk och julkalendershärj är också en nätt och enkel konflikt i tider där själva jorden tycks ge vika för människans tyngd – allt tyder på att världens ledare i helgen går mot ett klimatavtal som helt enkelt inte räcker. Det är som att bråka om fläckar på duken i baren på ett sjunkande fartyg.
Vi går kanske till botten där vi står, men du ska ge fan i min Lucia.