"Min semester börjar med en röst i EU-valet. Sedan tar jag tåget ner på kontinenten", skriver Marcus Ejerblad som ska njuta fullt ut av det förgängliga Europa som han ännu älskar.
Just nu förvanskas vi av imperiets nya påhitt: The flat croissant. Trenden tog nyligen fart på Tiktok. Fenomenet härstammar från Sydkorea men har fått klart starkare sprängkraft i USA. Det är de omsorgsfullt spröda bakelserna, nedtryckta till en plan yta. Humorn är stor, globalismens framfart som ångvält på lokal kultur, på ett så burdust och osofistikerat sätt som bara USA kan. Visserligen har varianten inte tacklat ut den gamla. Det kommer den heller inte att göra, inte på ett tag i alla fall. Men fenomenet skrämmer mig. Mobiliseras bara tillräcklig köpkraft är matkedjor längs Seine, specialiserade på att sälja detta paketerade förakt, ett faktum. Det påminner mig om vår kontinents förgänglighet, där mycket redan gått förlorat.
Nyligen skrev UNT om Gottsunda Centrums öppning. Ringlande bilköer hela vägen från Islandsbron. 70-tal. En annan stämning rådde. Där borta, i köpcentret, väntade den nya världen. Sen dess har globalismen lagt allt under sig. Expansionen har varit automatiserad, utan direkt förtryck. Vi har gladeligen gett upp oss själva. Idag hörs effekterna i ungdomens töntigt nasala engelska, ses i eroderingen av våra kulturella produktioner, och i drivet mot materiell framgång. Amerikansk dominans har gett oss ökad materiell standard, tillika stora sociala problem. Delar av världen har slutit sig. En väjning för kulturimperialismen.
Därmed befinner vi oss i kontemplation. Tilliten till USA bar oss kanske inte riktigt hela vägen. För ett enat och välmående Europa måste EU börja värna om kontinentens särart igen. Det måste arbeta för det fria och kulturellt frodande samhället som tidigare särskiljt oss. Både nationellt och över gränserna. Inom kulturen finns flera tillvägagångssätt.
Satsningar i slagkraftiga branscher är effektiva. Konkret är det att prioritera lokala aktörer, såsom filmproducenter. Det skulle förstärka Europa och befria oss från stränga amerikanska doktriner. Svenska Filminstitutets vd påpekade nyligen detta. Det vore klart effektivare än EU:s slappa krav på lokal förankring bland globala streamingsajter. För att inse lagens marginella nytta, slå på en svensk Netflix-serie. Visst. Mina spratt av kulturkonservatism kan ses som rätt patetiska. Globalismen går inte att hejda, säger ni. Världen rör sig konstant. Svårrubbligt. Avigsidor ska vägas mot positiva effekter. Fooled by the devil in a fat-stained dress, säger jag. Man ska stå upp. Politik är aldrig resignation. Självklart finns sätt att bevara det lokala.
Min semester börjar med en röst i EU-valet. Sedan tar jag tåget ner på kontinenten. Tre veckor senare gör jag det igen, till Tyskland för fotbolls-EM (ni kan dämpa ångesten, jag flyger hem båda gångerna). Jag ska supa in domen i Wien, ett blänkande Moldau, folkhavet på Heumarkt i Köln, bland gotiska kreationer och läsa mängder av europeisk litteratur, med insikten om att allt är skört och förgängligt. Jag ska se det Europa som jag älskar, långt bortom handelskalkyler och profitfrämjande ambitioner. Kampen mot att det tynar bort, bit för bit, måste starta i bilden om att här, där vi är, finns något synnerligen unikt. Det är endast när det förankrats som problemen vi står inför kan röjas. Att skapa en värld värd att kämpa för, var än hoten må komma ifrån, måste vara inställningen. Även om USA är bäst att hålla nära i svårare tider.
Marcus Ejerblad är frilansande krönikör boende i Uppsala.
