När Klas Östergren släppte bomben att han lämnar Svenska Akademien anade väl få att det bara var början. Utspelen i media de senaste dagarna, i vilka Horace Engdahl avfärdat Sara Danius som den sämsta sekreteraren i Akademiens historia, och i gengäld kallats "falsk" av Kjell Espmark, har följts av många. I sociala medier har spydigheter och hejarop avlöst varandra, och vissa uttrycker på andra plattformar hur upplivade de blir av skandalen. Naturligtvis är detta en historia som innehåller allt: ett brant fall från parnassen för en grupp människor som varit upphöjda på ett närmast kungligt vis; många hårda ord och mörka hemligheter; därtill skam, läckor, otrohet – och nu en öppen maktkamp som vi ännu inte skönjer slutet på.
Kittlande förstås. Samtidigt bör vi alla påminna oss om att vi bidrar till ett bättre samhällsklimat genom att inte gotta oss i andras olycka, åtminstone inte offentligt.
Därtill visar maktstriden tydligt svagheterna med att ledamöterna vid en institution med väldiga ekonomiska tillgångar och stor makt är tillsatta på livstid. Kungen överväger att ändra reglerna så att utträde ur Akademien blir möjligt. Vad han i stället borde överväga är att ändra reglerna så att utträde ur Akademien blir obligatoriskt – efter ett begränsat tidsförordnande. Det skulle försvåra för allianser att cementeras på ett olyckligt vis, och även öka insyn och transparens då fler blev bekanta med akademiens verksamhet inifrån.
En nyordning av detta slag vore också en konkret åtgärd för att återupprätta Akademiens anseende. För vad som nu händer kommer att prägla bilden av De aderton för lång tid framöver.