Nyhetsflashen om att ett fordon kört på flera personer på Drottninggatan i Stockholm kom på fredagseftermiddagen. Var vi flera som direkt tänkte ”terrorattack”? Min hjärna sattes i vart fall på autopilot. Som förälder till skolbarn som befann sig i centrala Stockholm ringde jag utan dröjsmål i tur och ordning min man, skolan och barnvakten som var på väg in till stan för att hämta. Så började den långa färden hem, tillsammans med tusentals andra pendlare mellan Uppsala och Stockholm. Ingen av oss visste särskilt mycket om vad som inträffat.
Vilda rykten spreds. Skottlossning på Centralen! Explosioner! Tågen stod stilla. Vi fick ta oss fram på okonventionella vägar. Vi trängde in oss i taxibilar, gick till fots.
I Stockholm traskade ändlösa lämmeltåg av människor hemåt genom staden.
Det var kristillstånd, undantagstillstånd av ett slag vi inte haft i Sverige på mycket länge.
På flera sätt var fredagen den 7 april en punkt i Sveriges moderna historia av samma magnitud som mordet på Palme. En oskuldsfullhet gick förlorad. Liksom föreställningen om en trygghet som vi haft privilegiet att åtnjuta.
”Efter mig kommer det andra personer som är värre än mig och elakare än mig och de kommer att ställa till med större terrordåd. I jämförelse med deras terrordåd kommer mitt terrordåd att framstå som en leksak”, sade Rakhmat Akilov i förhör efter attacken.
Den 39-åriga mannen från Uzbekistan sade att han uppfattade en order från Islamska staten. Det uttalade syftet med dådet var att skrämma den svenska regeringen.
Nu pågår den tre månader långa rättegången. Den senaste förhandlingsdagen hölls före påsk. Jag var där och lyssnade. Den rörde personer som befann sig i zon D av Drottninggatan när lastbilen kom körande, utanför klädesbutikerna Zara och Salt. Bland annat en kvinna som var gravid vid tidpunkten, hennes man och deras barn, två danska väninnor, samt en ung kvinna som inte visste om hon skulle polisanmäla händelsen.
Alla överlevde med en hårsmån. Deras vittnesmål är samstämmiga. De hörde ett fruktansvärt ljud, ”dödens ljud” kallar småbarnsmamman det, tittade upp och tog ett snabbt beslut att fly in i en butik.
Ingen av dessa målsäganden hör till de värst drabbade, av det enkla skälet att de är fysiskt oskadda, men händelsen kommer med all sannolikhet att följa dem genom livet.
Vi lever i ett nytt tidsskede i dag, där terrorattacker är ett reellt hot även i Sverige.
Så hur ska vi bära oss åt för att inte låta terroristerna nå sitt mål, att sätta skräck i oss och begränsa våra liv? Ett sätt är att göra som de under krigen härdade engelsmännen: "keep calm and carry on". Behålla lugnet och fortsätta som vanligt.
Samt att inte låta oss radikaliseras. Det tjänar islamisternas syften väl att skapa polarisering och hat inom de västerländska sekulära demokratierna och på så vis få dem att söndras. Glädjande nog var manifestationerna efter dådet på Drottninggatan fyllda av kärleksbudskap snarare än fientlighet.
Samtidigt kan man fråga sig om det skulle bli likadant vid ett tredje dåd, eller ett fjärde? Därför är de polisiära insatserna ännu viktigare än vanliga medborgares mentala motståndskraft mot terrorn. Det går inte att älska ihjäl den här typen av våldsdyrkande fanatism. Rejäla satsningar krävs från myndigheternas sida, för att bland annat förhindra att den ansenliga mängden återvändare från Syrienkriget sprider fanatismens budskap och rekryterar anhängare till IS. Varken nätet, moskeer eller organisationer i Sverige ska ostört kunna bli platser där man hetsar mot ”kuffar” (icke-muslimer) eller underblåser hat mot den svenska sekulära demokratin.
Det är inget enkelt arbete, men alldeles nödvändigt, om vi vill ha en stabil framtid för våra barn.
Detta är Nina Solomins sista krönika som kulturchef på Upsala Nya Tidning.