Nyhetsrapporteringen kring den ryska hackerattacken mot bland annat Coop och Nelins i Uppsala innehöll ett för mig nytt ord: ransomwareattack, som enligt UNT "innebär att förövaren placerar mjukvara hos måltavlan, lyckas låsa hela dennes system och sedan kräver en lösensumma för att låsa upp det."
Stopp, stopp, stopp. Vad är en mjukvara, egentligen?
Min bästa liknelse, efter en stunds googling, är att mjukvaran ger hårdvaran själ.
Mjukvaran har ett språk, och väcker hårdvaran till liv.
Vad är då hårdvaran?
Själva apparaten, det som går att ta på, kroppen.
Allt som jag inte vet om teknik växer till ett stort moln över huvudet på mig och jag känner mig utelämnad och lättlurad.
Bara några dagar tidigare har jag uppdaterat min Instagram. Inlägget handlar om att jag är utelåst från mina föräldrars lägenhet. Hur kritisk jag än är mot techföretagens kontroll över oss, kan jag inte motstå frestelsen att vända min småstöriga vardagshändelse till underhållning.
Jag når alla mina vänner på en gång. De skrattar, reagerar, relaterar.
Är min själ, min mjukvara, så lättsåld? Att jag bortser från mina principer bara för att få lite medhåll och uppmärksamhet under en halvtimmes sysslolöshet utanför mina föräldrars ytterdörr? Uppenbarligen.
Det är bara en tidsfråga innan vi alla låter oss förföras av hur okomplicerat och lättsamt det är att ha att göra med den artificiella intelligensen.
Det var i alla fall inte svårt att få sympati för hjälpredan Klara i den japanska Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman "Klara och solen" som kom ut på svenska i våras.
Där får en sjuk flicka hjälpredan Klara, en mycket receptiv robot, som av allt att döma har någon form av själ. Mjukvaran i henne är i alla fall väldigt mänsklig – hon är omtänksam, empatisk, viljestark, rationell och, visserligen, väldigt följsam.
När Klara blir avställd inne i en garderob och inte får något solljus, så är det inte utan att mina ögon tåras.
Jag, en principlös teknikmotståndare, gråter över en fiktiv robot!
Om Ishiguros roman rymmer en framtidsprognos om hur robotar kommer att bete sig i framtiden, och det är inte sällan författare lyckas med det – se bara George Orwells "1984" – så kommer även jag att knyta sociala band med den artificiella intelligensen en dag.
På sätt och vis kanske jag redan är där.