Jag oroas över att vi i vårt hörn av Europa – i varje fall vi i Sverige – håller på att tappa Ryssland ur sikte. Det kulturellt och mänskligt så storslagna Ryssland som faktiskt existerar därborta, österut, också om det riskerar att kvävas av sin egen fasliga historia och försnillas av sina makthavare och oligarker.
Till att börja med, gå och se Andrej Zvjagintsevs ypperliga film ”Saknaden” som ännu visas en tid på Fyrisbiografen. På ytan är det den enkla historien om ett äktenskap i upplösning, där ingen av föräldrarna vill ha med sig den tolvårige sonen in i sina nya förhållanden. Lägenheten ska säljas. Pojken rymmer efter ett gräl. Förblir försvunnen. När polis och myndigheter inte räcker till för att söka går istället frivilliga skallgång genom förorter och gråa och snödisiga landskap. Den stora tomheten ekar igenom miljöer och människor. Ändå handlar det om en någorlunda välbeställd medelklass. Men den har fastnat i sina it-odlade drömmar om vackra kroppar och sköna hem och materiell lycka.
I några scener framgår att Zvjagintsev vill förmedla också ett djupare budskap om dagens Ryssland: alla inblandade tycks offer för en allmän brist på glädje och kärlek, i ett samhälle som saknar både framtid och ett ärligt diskuterat förflutet.
Alltså ännu en av alla dessa berättelser om hur människorna underkastar sig sina olycksöden som rysk kultur alltid varit så fylld av, säger någon. Och det är väl sant. Som filmskapare påminner Zvjagintsev i vissa stycken om Andrej Tarkovskij, knappast någon muntergök. Det litterära arvet från Dostojevskij, Gogol, Tolstoj, Tjechov, Bulgakov, Pasternak och Solzjenitsyn, det musikaliska från Tjajkovskij och Sjostakovitj, bildar en kompakt tradition av allvar eller mörk satir, passion och melankoli, i kontrast mot den lättsinniga och utåtriktade masskultur som under 1900-talet dansat sig fram i västvärlden.
Det fantastiska är att den här traditionen fortfarande förnyas. Zvjagintsevs filmer är ett av exemplen som når över Östersjön. Ett annat är Dmitrij Gluchovskijs böcker om Metro 2033 –med idel uppföljare – en metrostation i Moskvas tunnelbana som blivit civilisationens sista utpost mot norr efter ett krig där möjligheterna till liv ovan jord omintetgjorts. En ny underjordisk tillvaro breder ut sig. En svart fantasi. Det finns dock ett mer problematiskt perspektiv på den här traditionen. Vladimir Putin och ”Männen i Kreml” – titeln på Moskvajournalisten Michail Zygmars internationella bästsäljare – har på senare år försökt blåsa in ett slags rysknationell ideologi eller filosofiskt hokuspokus i sin annars så grova maktutövning. Då har de haft bruk för föreställningen om ryssarna som ett folk som historien igenom har varit offer för förtryck och korruption, utarmning, krig och omvärldens oförståelse. Så också idag när landet isoleras av EU:s bojkotter apropå kriserna kring Ukraina. ”Ett årtusende av lidande” har format det ryska folket till en organisk enhet, skrev en gång Ivan Iljin (1883–1954), en grumlig politisk och religiös tänkare som av Putin och hans rådgivare utnämnts till ideologisk lärofader. Det känns spöklikt.
Den välkände amerikanske historikern Timothy Snyder skrev nyligen en omskakande essä i New York Review of Books (5.4.2018) om aristokraten Iljin som levde i landsflykt i Västeuropa efter 1922. Före det var han länge uppburen i sitt hemland, hoppades på revolutionen 1917 som en frälsning, blev besviken, skådade istället ljuset i Mussolinis fascism och arbetade en tid i Tyskland för nazistregimen men förvisades till Schweiz. Han dog i stort sett bortglömd. I dag har Ivan Iljin plockats ut ur garderoben och sminkats om till hovfilosof för 2000-talet. På hans manér kopplas lidandemystiken – där delar av dagens kulturskapande ryms – ihop med ortodox kristenhet och med ett fascistinspirerat fåtalsvälde vars rottrådar söker sig ända ner i kommunisttiden.
Läs Timothy Snyders text och Dimitrij Gluchovskijs böcker, se Andrej Zvjagintsevs filmer, lyssna på Valerij Gergievs tolkningar av den storslagna ryska musiken, ta till er de ryska klassikerna på nytt.
Själv lovar jag att snart åka till St Petersburg igen, denna magnifika och mänskligt och kulturellt så rika stad alldeles i vår närhet. Jag är övertygad om att trots alla de kval och kors ryssarna som folk tvingas bära så kan invånarna i St Petersburg till vardags ändå skratta och le, gå på kafé och roa sig och njuta av livet så som alla vi andra runt Östersjön.
Tappa inte Ryssland ur sikte. Det vore livsfarligt för Europa.