Samma dag som det meddelades att Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur intervjuades Mikael Wiehe och Klara Söderberg, från First Aid Kit, i Aktuellt. De fick frågan varför Dylan var så stor men ingen av dem kunde svara. De blev helt konfunderade, som om frågan aldrig dykt upp i deras huvuden. Jag tror att Wiehes och Klara Söderbergs besvärade tystnad är symtomatisk för en tankens sjuka i dagens samhälle. Folk reflekterar varken över det de gillar eller det de avskyr. Man bara reagerar utifrån affekter utan att tänka över orsakerna. Än mindre följderna. Det är ett mycket farligt samhällsfenomen. Folk stänger in sig i sina åsiktskorridorer i sociala medier och tycker som kompisen eller andra likasinnade tycker. Ett samhälle av åsiktskorridorer leder till klyftor och spänningar som förr eller senare exploderar i våld. Åsiktskorridorer saknar dörrar och fönster – de utgör affektiva monader för att anspela på Leibniz.
Att inte kunna reflektera över sina affekter är en sjuka som inte bara har drabbat vårt land utan som tycks ha drabbat hela Europa. Samhällsutvecklingen i Europa präglas av affektiv politik och ett affektivt kulturliv där kändishysteri och underhållning råder. Politiskt sett tar sig tankens sjuka uttryck i nationalism, främlingsfientlighet, rasism, terrorism. Man hatar instinktivt, vilket spär på rädsla som i sin tur ökar hatet. Aldrig tidigare, med undantag av 1930-talet, har så mycket hat varit i omlopp i Europa.
Hur ska vi förhålla oss till en sådan samhällsutveckling? Den österrikiske författaren Robert Musil kan hjälpa oss få perspektiv på problematiken. I mars 1937 höll han ett föredrag i Wien där han diskuterade affekternas påverkan på tanken. Det var den sista text han fick publicerad innan han tvingades gå i exil med sin judiska fru. Titeln på Musils fördrag löd ”Ûber die Dummheit” (Om dumheten). Där gjorde han en analys av den tankens sjuka som härskade i Nazityskland men som Musil såg som karateristisk för den moderna civilisationen.
I sitt föredrag menar Musil att dumheten karakteriseras av ett slags instinktivt beteende som tar sig uttryck i plötsliga affektutbrott. Tänkandet är sjukt därför att det domineras av affekter. Steget från dumhet till politiskt våld är inte långt. Botemedlet består i rätt användning av förnuftet – att vara skeptisk mot absoluta sanningar – och kritiskt omdöme. Att förstå dumhetens natur är enligt Musil den enda vishet som den moderna människan kan hoppas på. Det sunda förnuftet utgör vishet. Att bekämpa dumheten blir därför vår tids ödesfråga och hans författarskap kan ses som en lång kamp mot dess hegemoni, bristen på klarsynt rationalitet. Det är en kamp som också måste föras i våra dagar då den kollektiva dumheten inte är mindre utbredd än på Musils tid.
Att reflektera över sina affekter utgör därför både en individuell och samhällelig hälsokur. Tankens sjuka är individens och samhällets sjuka. Det goda samhället förutsätter tankens goda hälsa genom bruket av förnuft och kritiskt omdöme. Men kan vi skapa ett sådant samhälle?