En av de mest fascinerande personer man kan lära känna i vetenskapshistorien är den indiske matematikern Srinivasa Ramanujan (1887-1920). Legenderna slingrar sig tätt kring hans öde, och det är underligt att filmen om honom inte kommer förrän nu. ”The man who knew infinity” hade svensk premiär i fredags.
Han var fattig men av hög kast. Hans mor tjänstgjorde i ett hinduiskt tempel. Tidigt fick matematiken grepp om honom. Ingenting annat än talens värld intresserade honom, men han saknade goda lärare. Han misslyckades i skolan och fick ett underordnat kontorsjobb. Men han var ingen enstöring, han hade lätt att få vänner. Det ledde så småningom till en inbjudan till Cambridge från en av dåtidens främste matematiker G H Hardy. Han kom till Europa strax före krigsutbrottet 1914. Efter kriget reste han hem för att dö i tbc.
Man kan ana de stora frågorna kring Ramanujan bara i denna korta skiss över hans liv. Var hans intuition släkt med hans religiositet? Hur kunde han bryta sig ut trots förbudet för brahminer att resa över oceanen? Hur klarade han kulturkrocken i Cambridge?
Jag har aldrig sett något så bortkommet som Ramanujan i engelsk akademisk dress på ett gammalt foto. Han led av näringsbrist eftersom han som strikt vegetarian måste livnära sig på grönsaker han aldrig sett förr. Han hamnade i en djup depression och försökte ta sitt liv. Det som räddade honom var vänskapen med Hardy som framstår som en både matematiskt och mänskligt högt begåvad person. Hardy kunde blivit historiker. Han älskade konst och musik och cricket. Han har sagt att Ramanujan var hans enda stora kärlek i livet.
Bakom alltsammans ligger förstås det engelska imperiets anspråk på att behärska världen. Rasismen bubblar under ytan. Men det tycks som om de lärdas republik trots allt kunde hålla stånd. Ramanujan fick världsrykte redan under sin korta livstid. I dag kan hans japansk-amerikanske kollega Ken Ono spegla sitt eget öde, etniskt och matematiskt, i honom i boken ”My search for Ramanujan”.
En glimt av Ramanujans betydelse i matematikens historia ger Marcus du Sautoy i ”The music of the primes”. Populärvetenskap har ofta en tendens att bli för enkel och metaforisk i sin ängsliga vilja att göra sig begriplig. du Sautoy är kanske aningen för svår för amatörer, men han skriver väl och lyckas förmedla sin egen entusiasm för matematik. Han har ett sociologiskt perspektiv på ämnet som är ganska ovanligt, och just sådana frågor gör honom särskilt lämpad att skriva om Ramanujan. Till läslistan måste man också lägga bokversionen av den nya filmen, Robert Kanigels ”The man who knew infinity”.
Talen var Ramanujans vänner, och han begrep sig på oändligheten. För varje steg längs tallinjen kan man falla ner i ett underbart kaninhål som hos ”Alice i Underlandet”. Särskilt kan man stanna till vid primtalen, de tal som inte är delbara med andra tal. Kring deras sällsamma värld rör sig du Sautoys bok, och Ramanujan sysslade också med dem.
Det är svårt att intressera ungdomar för matematik. Möjligen beror det på att vi låser oss vid det nyttiga men träliga räknandet och inte lyckas förmedla talens magi. Själv drabbades jag en gång av det 2 500 år gamla beviset för att det finns oändligt många primtal. Det var så vackert! Men det fanns ingen lärare i närheten som kunde hjälpa mig upp ur mattetalens olidliga tråkighet. Inte underligt att jag började syssla med poesi istället. Ramanujan var, föreställer jag mig, en poet – en John Keats eller Erik Johan Stagnelius i talens rike.