Olaf Stapledon tänkte inte smått när han skrev ”Last and first men” (1930). Därför blev det en roman som fängslade Doris Lessing, Arthur C Clarke och H P Lovecraft bland många andra. Den brittiske författaren Stapledon fantiserade fram människans historia två miljarder år in i framtiden, komprimerad till 300 sidor. Evolutionen går vidare: efter oss följer sjutton andra människoarter. Innan den artonde och sista dör ut sänder de ett meddelande tillbaka till oss.
Stapledon skildrar hur framsteg med tiden övergår i sin motsats och hur människan utlöser katastrofer trots att ett ögonblick av rationellt tänkande hade kunnat rädda henne. Att det han skrev ibland blev verklighet (han föreställde sig mobiltelefoner) och ibland inte (det blev inte krig mellan England och Frankrike under 1900-talet) är oväsentligt; litteratur lyckas eller misslyckas på helt andra grunder. I Stapledons fall ligger misslyckandet i hans stela språk. ”Last and first men” är ställvis lika träig som ett skolboksreferat av den historia han skulle ha kunnat berätta. Ändå öppnar den svindlande perspektiv.
Och nu över till något helt annat, för varför nöja sig med att skriva en krönika om ett enda ämne? Den här gången får ni fyra krönikor till priset av en.
Hur bevarar man en orättvisa bäst? Det behöver man inte: den bevarar sig själv, genom att den gör folk missnöjda och frustrerade. Missnöje är inte, som man kan tro, ett problem, någon sorts oavsiktlig sidoeffekt som kan leda till att människor förbättrar sin situation. Tvärtom: frustrationen är motorn. Den garanterar att orättvisorna fortsätter, den konserverar en orättvis ordning där alla förnedras. Den får människor att gripa ännu hårdare om sina konspirationsteorier, sin kortsiktighet och sin egoism.
Därför är allt som riskerar att minska frustrationsnivån så farligt. Och därmed har vi fått ett effektivt litet verktyg för att bedöma folks uttalanden oavsett deras politiska tillhörighet: Vem göder frustrationen och vem vill minska den? Vem göder den i praktiken även om han påstår att han vill förlösa dig från all frustration? Lyssna noga.
Och nu något delvis annat! Verklig meritokrati har aldrig existerat någonstans. Alltså kan vi kasta idén på sophögen, sägs det. Meritokrati är ett falskt och orealistiskt ideal som bara tjänar till att dölja våra orättvisor. Å andra sidan har det heller aldrig existerat ett samhälle som har varit fullständigt korrupt, men jag har ännu inte hört någon förklara att det bevisar att korruption är en misslyckad idé som inte fungerar i praktiken, avsedd att dölja att det faktiskt pågår en hel del hederliga transaktioner därute. Här finns en liten skillnad.
Det är bara de goda idéerna, som meritokrati eller objektivitet, som måste vara perfekta för att vi ska stå ut med dem. De goda idéerna irriterar oss. Minsta avvikelse, inkonsekvens eller misslyckande ger oss en förevändning att förklara att de tyvärr inte fungerar i verkligheten. De orättvisa idéerna har heller aldrig fungerat perfekt, men det gör ingenting. I deras fall har vi hur mycket tålamod som helst.
Och till sist, för att runda av alltihop: för en tid sedan blev Texas den åttonde amerikanska delstaten som tillåter skjutvapen på universiteten. Det ger en ny innebörd åt diskussionen om ”trigger warnings” i kurslitteraturen.