"Ni måste fatta detta! Det är er plikt att begripa!"
I veckan var det premiär på Lawen Mohtadis och Gellert Tamas fina dokumentär "Taikon", om medborgarrättskämpen och författaren Katarina Taikon. Ur ett digert klippmaterial växer bilden fram av en aktivist med diktion som en Dramatenskådespelare och kraft att förändra ett land.
Filmen väcker också frågor. Varför har Katarina Taikons eftermäle i bästa fall varit reducerat till (de visserligen fantastiska) barnböckerna om "Katitzi"? Varför finns ingen Katarina Taikons plats i landets huvudstad?
I ett samtal på Bokmässan resonerade Lawen Mohtadi kring varför både Taikons och romernas historia i Sverige är så osynlig: För att den går rakt emot den etablerade berättelsen om Sverige under rekordåren, då välfärdsstaten växer fram. I filmen "Taikon" finns en slående bild av denna dubbelhet. I första majtåget 1965 har Katarina Taikon åstadkommit en sektion som demonstrerar för romernas rättigheter. Bredvid plakat om tidens frågor om internationell solidaritet går människor – med krav på att få gå i skolan.
Men behandlingen av de svenska romerna är ett sår som tycks omöjligt att riktigt integrera i den svenska självbilden. Det verkar överhuvudtaget svårt att acceptera att vi lever i ett land med en splittrad skapelseberättelse, där stora grupper har utdefinierats. Men beläggen finns, sedan länge.
I sin nyutkomna bok "Den sårade divan – om psykets estetik" (Albert Bonniers förlag) diskuterar Karin Johannisson sexualitetens roll i förhandlingen om vad som är en acceptabel kvinna. Hon tar bland annat upp de listor över kvinnotyper som skickas runt mellan diverse samhällsinstanser på 1920-talet och varnar "för den avgrund som öppnade sig bortom dygden."
Som denna, över samhällsfarliga kvinnotyper, utsänd av Socialstyrelsen 1925:
"Nymfomaner
a) allmänt nymfomana; b) onanister
Demimonder
a) hålldamer; b) dansflickor; c) boulevardflickor
Homosexuella
a) rena homosexuella kärleksförhållanden; b) soutenöser;
c) näringsidkande homosexuella; voyeuser; d) homosexuellt prostituerade
Vampyrer
Gatflickor
a) enklare hålldamer; b) dansflicka; c) vanlig gatflicka
Berglärkor (bottensatsen)"
Bottensatsen. Hör ni vad det ordet säger, hör ni det oändliga föraktet? Det är ett ord som talar till oss genom årtionden av framsteg och berättar hur det officiella Sverige faktiskt har betraktat kvinnor. Det är ett ord som nästan hundra år senare får mig att känna mig utestängd från det här landets historia. Privilegierad, etablerad och trygg – ändå sköljer vågor av harm genom min historiskt smutskastade kropp.
Och bredvid står alltså en hel minoritetsgrupp som aldrig fått vara en del av den svenska berättelsen.
Idéhistorikern Maja Hagerman, i dagarna aktuell med en bok om rasbiologen Herman Lundborg, visar i "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder" (Prisma, 2006) hur nationalromantiska myter om det etniskt "rena" och ursprungliga Sverige även i modern tid fortsätter att prägla vår historieskrivning. Och detta samtidigt som Sverige aldrig riktigt gjort upp med vad dessa myter i ett nära förflutet gav upphov till, nämligen skallmätning, kartläggning och tvångssteriliseringar.
I USA är landets stora nationella trauma, slaveriet och rasismen, en del av den officiella historieskrivningen – därför kan kan till och med kontroversiella figurer som Malcolm X få gator uppkallade efter sig. Men i Sverige kan man inte riktigt erkänna att det funnits något att "overcome". Åtminstone vid sidan av den berättelse där det fattiga Lort-Sverige blev folkhem som blev modern välfärdsstat.
Men det kan slutligen också finnas en annan anledning till att Katarina Taikon inte upptagits i svensk historisk kanon: Dramaturgi. I hennes kamp finns inget happy end att samlas kring, ingen slutgiltigt triumferande hjälte.
Hur skulle det kunna finnas det, när de svenska romerna än i dag utsätts för ringaktning, diskriminering och – häpnadsväckande nog – etnisk registrering?
Så skrivs berättelsen om Sverige vidare, i huvudspår och sidospår.