I Sverige har det blivit något av en folksport att klaga på tågen. Det är inte så konstigt egentligen, vi har väl alla en arsenal av berättelser om inställda tåg, försenade ersättningsbussar och andra havererade färdmedel. Länge har dessa berättelser främst varit förknippade med SJ, men på senare tid har Mälartåg seglat upp som den självklara antagonisten.
Situationen får mig att tänka på ett avsnitt av "Seinfeld" där George Costanza diskuterar hur skönt det vore om dejtingmarknaden bestod av två kategorier av män: vanliga män och ett mellanting mellan gris och människa, så kallade ”pigmen”. ”I wish there were pigmen”, säger Costanza, “You get a bunch of these pigmen walking around, suddenly I’m looking a lot better”.
Sedan Mälartåg kom till stan framstår SJ som plötsligt hyggligt pålitliga, trots att även deras statistik över försenade tåg är en dyster historia.
Dessa historier om krånglande tåg har jag länge haft ett kluvet förhållande till. Nog för att det är fruktansvärt när ens tåg börjar brinna i Västerås och man blir satt på bar backe utan så mycket som ”lycka till” från konduktören, men det är sällan dessa berättelser levereras som någonting annat än tråkigt gnäll från sura pendlare. Berätta gärna om din senaste tågresa, men gör det med lite berättarglädje, tack!
I Bengt af Klintbergs klassiska "Råttan i pizzan: folksägner i vår tid" (1986) är det tydligt vilken litterär potential som finns i muntligt berättande. Över hela Sverige berättas historier om tvivelaktiga restaurangkök och liftande spöken med stort underhållningsvärde. Rimligtvis borde det finnas en uppsjö tågberättelser som är minst lika underhållande.
När jag förra hösten började arbeta i en annan stad bävade jag inför att själv bli en sådan pendlare som drar haranger om hur fruktansvärt det är att åka tåg i Sverige. Skulle jag nu bli den sortens gnällspik som inte kan inleda ett samtal utan att berätta om det senaste elfelet i Enköping? Tanken skrämde mig.
Sedan dess har jag säkerligen gjort mig skyldig till ett och annat surt referat av trafikläget, även om jag försöker vara underhållande i all min vrede. Men jag har också lärt mig ett och annat. Till exempel har jag arbetat fram en skala som hjälper mig lista ut hur gärna jag egentligen vill gå på ett evenemang. Säg att det är en fest i Stockholm som jag är lite osäker på huruvida den är mödan värd – det tar jag enklast reda på genom att fundera på vilket tågbolag jag tar dit. Är festen så rolig att jag inte kan tänka mig att missa den, då sätter jag mig på SL-pendeln. Om det är en fest som jag förvisso ser fram emot, men ändå kan klara mig utan är SJ ett passande alternativ. Om det däremot handlar om den sortens arrangemang som vuxenlivet tyvärr kräver av en – det vill säga tillställningar som man av sociala skäl måste tacka ja till, men där man mycket hellre hade legat hemma och slösurfat – ja då är det kanske ett Mälartåg som jag sätter mig på.
När vi sedan fastnar i Märsta och får loma tillbaka till Uppsala är det bara att rycka på axlarna och hälsa värden eller värdinnan att jag åtminstone försökte komma. När man tänker på det är det faktiskt en win-win: jag framstår som en god kamrat, men får också mer tid att slösurfa i sängen. Tack Mälartåg för det! Ni har gjort mitt livspussel lite enklare!
Moa Marken är litteraturvetare och kulturskribent bosatt i Uppsala.