Jag grät på norska Rebekka Karijords konsert på Södra Teatern i vintras. ”Mother tongue” heter albumet: ”not as in a nationality, a language, but more as a metaphor for a human's true voice and expression.”
Hon har alltså skrivit ett helt album om erfarenheten av att bli mamma.
Samlat kvinnoröster, bäddat in pianot i tyg för att få till ett dämpat ljud, låtit sig inspireras av sin dotter, mamma, mormor …
Och när låten ”Six Careful Hands” steg ut i rummet, om att föda sitt barn för tidigt, löstes ansiktena upp.
När jag hade torkat tårarna kom jag på att det är för att hon är norsk som hon kan gå loss på moderserfarenheten konstnärligt.
En kvinnlig, svensk konstnär som gestaltar moderskap som något himlastormande, stort, vackert, existentiellt? Essentiellt?
Det skulle inte funka i Sverige.
”Var en helgjuten person”, skriver Chimamanda Ngozi Adichie i sitt feministiska manifest ”Brev till en nybliven förälder” (2017). ”Acceptera inte föreställningen att moderskap och arbete skulle vara oförenliga.”
Nej, helvete heller. Ingen risk.
Det är den femte juni, en liten vecka kvar till sommarlov när min fyraåring kallar mig ”fröken”.
”Fröken?” säger hon igen. ”Nej, jag menar mamma.”
Och jag ser på gapet mellan mig och henne som öppnas den sekunden. Hennes liv, och mitt. Att vi följs åt, men också lever åtskilt.
Och nu ska vi stupa in i sommaren – hennes föräldrar lika uppe i varv och nere på fälgarna som förra gången.
”Är det sommar nu?” frågar hon nästa morgon. ”Eller är det fortfarande vår?” Jag vill kapitulera för henne, ställa in allting, ringa till jobbet och berätta hur söt hon är, hur precis allt med henne händer nu, och nu, och snart har ett år till gått och gränsen mot hennes barndom krupit närmare.
När jag blev mamma gjorde jag motstånd mot moderskärleken, detta att tappa allt för någon annan.
Det var inte klädsamt, och jag ammade i pauserna på universitetet, skrev klart alla tentor, fick högsta betyg.
Jag förnekade det stora som hade hänt mig, det totalt omtumlande, och kände mig duktig i det jämställda samhället.
Jag lärde mig en moderskärlekens skam – skammen över att vilja vältra sig i bebisgoset helt ohämmat.
Det skulle väl inte vara okej, i rationella Sverige? Att spruta ur sig kindmjuka bebisbilder. Att bli bräcklig och banal.
Det var som om det var lite pinsamt hela saken: att bli mamma. Så förutsägbart.
Mellan mig och mitt barn låg också ett prassel av blanketter och intyg och myndigheter och kurvor och barnavårdscentraler, och när en barnmorska gjorde hembesök hos oss så blänkte mitt leende mot henne, mitt ansiktes allra duktigaste leende, och jag tänkte att hon nog tyckte att vi bodde trångt men hon låg ju där i min famn, mitt första barn, och det fanns ju i alla fall inga flaskor hemma hos oss.
Så jag täckte över min moderskärlek samtidigt som jag gjorde allt för att gestalta den. Vad fanns då kvar? Inuti mig?
Karl Ove Knausgård hyllas för sina avskalade skildringar av småbarnslivet. I ”Of Woman Born” (1976) skriver poeten Adrienne Rich: ”Once in a while, someone used to ask me, ”Don’t you ever write poems about your children?” The male poets of my generation did write poems about their children, especially their daughters. For me, poetry was where I lived as no one’s mother, where I existed as myself.”
Det är såklart en lyx att kunna sitta på avstånd och dikta om sina barn. Men jag skulle, likt Karijord, och som Ngozi Adichies fullt helgjutna person, vilja reclaima moderskärleken som en konstnärlig fråga. Bortom moraliserande broschyrer och politiska teorier.
Och även äga den, IRL. Utan skam.