Jag är en av dem som klappat ihop. Bränt ut mig. Men jag är också en av dem som sen länge mår ok igen. Med stor sannolikhet för att jag fick den hjälp jag behövde.
Första månaden hemma tog jag dock inte ens terapeuten på orden och gick promenader. För hur skulle det se ut? En yrkesarbetande som går hemma och drar benen efter sig längs ortens gångvägar om dagarna och inte bidrar ett jävla dyft till samhällets väl och ve. Jag trodde alla hade koll på att jag var sjukskriven och parasiterade. Otroligt självupptaget och skitnödigt naturligtvis.
Till mitt försvar så är deppiga människor generellt väldigt uppe i sin egen röv och inuti sitt eget huvud. Det är en del av problematiken. Man får helt enkelt svårt med perspektiven. Det var här KBT-tanten kom in och gjorde nytta. Hon lyfte på locket till ångkokaren och ropade ett hallå till personen därinne. Hon fick mig att vilja börja ana konturerna av en människa bakom prestationsångesten. Det var fint och svårt.
Initialt ville jag överlista henne. Så det tog ett gott tag innan jag började göra hemläxorna, mer för att jag förstod att jag behövde lägga min själ i övningarna för att de skulle bita, och mindre för att inte göra henne besviken. Jag hade nämligen intentionen att vara världsbäst och snabbast även på rehabilitering. Det genomskådade hon såklart. Och efter en session som gick ut på att hon snurrade mig maniskt i sin kontorsstol, i syfte att inte låta yrsel trigga stresspåslag, så förstod jag att det var hon som var proffset och inte jag. Det var bara att kapitulera inför galenskapen. Både min egen och hennes.
Efter en tid började jag orka gå promenader och en dag i skogen så skrattade jag. Jag minns platsen, vädret, tiden på dygnet och årets första tussilago i den grusiga vägrenen. Där och då förstod och vågade jag tro att jag skulle bli en människa igen. Inte samma människa. Men EN människa. Inte få tillbaka samma liv. Men ETT liv. Som kära Krunegård skaldar: ”Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget. Jag vet hur ont det gör när hoppet dör. Men askan är den bästa jorden.”
Det var dock inte bara de egna insikterna som gjort susen. Ofta behöver man någon annans hjälp ur askan. Jag fick det. Både terapi och medicin. Men jag vet också hur många som inte får det. Och med tanke på hur hög den där tröskeln är, att ringa till vårdcentralen med sin skam och ledsamhet, så borde man tas emot med pukor och trumpeter. Inte vårdköer och armbågar. Oavsett vad man söker för. Inte en jävel stångar huvudet i den berömda väggen med vilje, får en hjärntumör, reumatism eller prostatabesvär för att det verkar fett.
Så här beskrev jag det i min diktsamling Moder Justitia:
Vad som förenar folk?
Jo det ska jag ta och berätta för dig
Inte särdeles mycket mer
än att vi alla nån gång under livet kommer sitta gråtandes på en vit vårdcentral
med en hålögd husläkares patologiskt snedgådda Birkenstocks som enda utsikt
Det jag menar är att alla har nytta av en välfärd som går att lita på och som är korrekt dimensionerad. Även om det kostar skattekronor. För ingen som är människa kommer undan livet.