Svenskarna har också flytt

Utvandrarna. Dramatens uppsättning från i våras med bland annat Stina Ekblad och Rolf Lassgård.

Utvandrarna. Dramatens uppsättning från i våras med bland annat Stina Ekblad och Rolf Lassgård.

Foto: Sören Vilks/Dramaten

Krönika2016-07-16 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När författaren Nuruddin Farah besökte Sverige i våras hade han en uppmaning med sig. Alla i Sverige borde läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit. Helst skulle den vara obligatorisk i skolorna.

Den ständigt Nobelpristippade Farah är Somalias stora uttolkare (och kritiker), även om han i många år har levt i exil. Somalia har ändå fortsatt att vara hans ämne i de romantrilogier som har varit den form han föredragit. Men den senaste boken "Hidden in plain sight" utspelar sig på en ny plats, i Kenya. På senare tid har Farah också börjat intressera sig för de nordiska länderna, inte minst för hur vi förhållit oss till de som sökt skydd hos oss på senare år.

I en tid då svenskarna börjar se flyktingar och emigranter som hot mer än möjliga medborgare är Farahs förslag om läsning välfunnet. Genom att läsa om de över en miljon svenskar som lämnade landet för Amerika borde vi kunna vässa vår empati. Förstå att även från det här landet har man behövt fly av skäl som fattigdom, religiös förföljelse och politiskt vanstyre. Läsningen borde göra det möjligt för oss att se oss själva i de förföljdas roll.

Det verkar vara något som har slagit fler än Nuruddin Farah. Utvandrarna sätts upp på Dramaten med direktkoppling till dagens politik, återutges i lättläst version (återberättad av Cecilia Davidsson) och filmatiseras på nytt av Daniel Espinosa. Filmtidskriften flm samlar i sitt senaste nummer en panel för att diskutera Jan Troells filmatisering av Mobergs klassiker. Där beskriver författaren Duraid Al-Khamisi, som förra året debuterade med "Regnet luktar inte här", hur mötet med filmen blir en oväntat stark upplevelse för honom. För en gångs skull får han, som en gång flytt till Sverige, se sina upplevelser speglade i ett svenskt verk.

I romanen "Min mors självbiografi" skriver Jamaica Kincaid om vår längtan efter att se länders historiska roller som förutbestämda: ”Mannen jag gifte mig med tillhörde segrarna. Detta var en så djupt rotad del av hans personlighet att han endast med hjälp av en historiebok kunde göras påmind om en tid då han lika gärna kunnat hamna i motsatt läger.”

Det känns förstås tryggare att tänka sig att fred och välstånd är Sveriges naturliga tillstånd. Hellre än att se att de som i dag är vinnarna en gång var förlorarna. Våra relativt goda liv i dag kanske till och med beror på att människor härifrån en gång i tiden kunde söka skydd och välgång någon annanstans. Skicka hem pengar. Återvända bättre bemedlade. Det borde vara en självklar del av berättelsen om Sverige. Samtidigt är det kanske inte säkert att en sådan berättelse skulle göra oss mer benägna att hjälpa andra.

För det är något i Sveriges reaktion på de skyddssökande som går stick i stäv med tanken på att empati skulle få oss att handla mer rättvist. Hösten 2015 började med en stark kollektiv sorg över ett av de många barn som dött på Medelhavet. Ändå tycks vi ha agerat tvärtemot den empatiska impulsen. Önskan att hjälpa barn vändes till paranoia över samma barn.

Att påminnas om att vi en gång har varit historiens gör oss också rädda för att förlora igen. Vi ser oss plötsligt som hotade av de som söker skydd. Kanske för att påminnelsen om historien väcker rädslan för hämnd – där det finns vinnare finns det också förlorare. Det vi en gång tagit av världen kan komma att tas tillbaka.