”Hur kunde en så ung människa skapa så starka och komplexa bilder?” frågar sig Moderna Museets intendent i utställningskatalogen till ”Francesca Woodman – Om att vara en ängel”. På baksidan till nyutgåvan av Carson McCullers klassiker ”Hjärtat jagar allena” står: ”Hänförda kritiker kunde inte begripa varifrån en tjugotreårig kvinna från djupaste Södern fått sådana häpnadsväckande insikter om rasskillnader, begär och mänsklig skörhet.”
Svaret är förstås: För att de var konstnärer. Men om förminskningen av stora konstnärskap fabriceras i själva historieskrivningen runt dem, så slutar vi ju till sist koppla ihop kvinnliga konstnärskap med deras konst. Och börjar leta efter facit till deras förmågor i slumpen istället.
Jag är glad över Moa Gammels bok ”Genier” som kom ut i höstas. Den tydliggör det tomrum som faktiskt finns runt de här konstnärskapen – Osten, Brøgger, Tikkanen, Arbabi, Odell. Som Ebba Witt-Brattström säger i nya numret av Författaren: ”En och annan (kvinnlig författare) kan glimta till, som en stjärna, men eftersom hon inte bör ha någon stjärnbild, inga andra stjärnor, samtida eller historiska, så inväntar egentligen systemet bara på att hon ska slockna och en ny stjärna få tändas för att utgöra undantaget som bekräftar regeln: en stor författare är en man.” Men Moa Gammel skapade en stjärnbild här. Och det fick mig att se hur sällan dessa stjärnor ses mot fond av varandra, och hur sällan de får prata om bara sitt arbete och inte barn/liv/kärlek/ dessutom.
Men vad – om vi nu godtar begreppet – är ett geni? Gammel definierar det som en som ”äger sitt liv”. Men är det inte tvärtom? Kolla på hur poliserna River och Saga Norén Länskrim Malmö gestaltas i deckarserierna ”River” och ”Bron”. De framställs båda som klockrena genier, som i en galen värld lyckats kanalisera sin galenskap in i ett bländande polisarbete. Något anständigt liv har de inte kvar – men utan Sagas högfungerande autism, och utan Rivers hallucinationer som leder honom rätt i mordgåtorna, hade de varit vanliga, trista poliser. De behöver sin madness. Som Nietzsche sa om konstnären så finns det inte en konstnär som har stått ut med verkligheten. Perfekt läge då att bli besatt av jobbet.
Kvinnor har inte alltid kunnat glida in i sin egen zon och bli besatt av sin konst med det ego som krävs. Det är fortfarande revolution när det sker. Och kvinnogeniet, skriver EWB i sitt efterord, ”har ingen automatisk hejarklack eller beundrarhop, som Mansgeniet” – hon kan till och med möta på motstånd i män som ”jobbar emot kvinnor som jag” (Osten). Och det är väl här nånstans jag inser att jag bär på motståndet själv. Ungefär som när jag var ung tjej och en äldre kvinna vid nåt middagsbord hävde ur sig: ”Det är patriarkatet!” och jag ville hålla för öronen och säga ”la-la-la” högt för mig själv. Ja, det är pinsamt att läsa boken ”Genier”. Pinsamt att behöva ta till sig kvinnliga konstnärskap genom ett filter av peppig äg-dig-själv-feminism. Om bara konst av kvinnor kunde konsumeras, lyftas och kanoniseras i dess egen rätt istället, utan Gudryn Schymans ord på baksidan: ”Nu slutar vi förminska oss!”
Förminskningen börjar ju där.
Men det är förmodligen bara en dum dröm. Vi får fortsätta peppa, äga och upphöja varandra, med en knivsudd skam över sakernas tillstånd.
Så läs boken ”Genier”. Den är bra.