Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi brukar beskrivas som en av historiens mest nitiska och fruktade spionorganisationer. 91 000 tjänstemän och ytterligare 189 000 agenter var fullständigt besatta av att övervaka, registrera och dokumentera landets invånare in i minsta, fåniga lilla detalj.
Så fort Stasi fick upp ögonen för någon registrerades allt: människans dagliga rutiner, umgängen, intressen och privatliv.
Diktaturen visste nämligen att kunskap är makt. All information, liten som stor, måste samlas in eftersom den kan komma till användning någon gång i framtiden.
På senare tid har jag tänkt allt mer på denna avlägsna, märkliga tid före murens fall – och hur mycket den faktiskt påminner om vår.
I veckan uppdaterade den populära musiktjänsten Spotify sitt användaravtal. Bland annat vill företaget få tillgång till användarnas privata mobilbilder, adressbok samt gps-positioner för att ”förbättra användarupplevelsen”, oklart hur.
Den här gången blev det stort rabalder och Spotify tvingades backa en smula från sina krav på att få inhämta ytterligare privat information från sina miljontals användare, men Spotify är knappast ensamma om att samla på sådan information. Alla som kan gör det redan.
De databanker som Google, Facebook och andra internetjättar nu bygger saknar motstycke i världshistorien. Den groteskt uppsvällda underrättelseverksamhet som sysselsatte hundratusentals östtyska agenter fram till murens fall kan i dag utföras automatiskt av en intelligent mjukvara och en serverhall.
En viktig och avgörande skillnad finns dock kvar mellan dåtid och nutid. DDR använde informationen för att förtrycka, söndra och härska. IT-bolagen använder den för att tjäna pengar.
Så länge dessa ständiga följeslagare i våra digitala liv styrs av entreprenörer och datornördar i Kalifornien och inte av en totalitär diktatur känner i alla fall jag mig ganska lugn. Jag grips inte av panik bara för att jag plötsligt får bilannonser i mitt flöde på grund av att jag råkade skriva ”Volvo” i en chattkonversation, eller lyssnade på Volvosponsrade Avicii i Spotify i förra veckan. För dem är jag bara en liten anonym parameter bland miljarder andra i en säljfrämjande algoritm.
Nyligen dök en hälsning från Facebook upp i mitt flöde: ”Björn! Vi bryr oss om dig och de minnen du delar här”, stod det. Nej, Facebook, jag vet att ni inte bryr er ett dugg om mig egentligen, bara mina pengar, och det är jag väldigt glad för.