Johanna Nilsson: Stadens minor och lustgårdar

Staden tar tillbaka mig eller om jag kanske tar tillbaka den. Vi har inte haft särskilt mycket otalt med varandra men somliga områden är ändå som minor, detta på grund av händelser för tre år sedan ungefär, då jag först flyttade tillbaka och ändå inte för just då var det så. 

Nu väller minnena upp. Från de allra första barndomsåren i Flogsta – därefter sattes jag i dalkulla-karantän fram till studenten. Från tiden som student på teologen och statsvetenskapliga institutionen i början av 90-talet – sedan gick flyttlasset till Stockholm. Från För Ungefär Tre Och Ett Halvt År Sedan. 

Det finns en fiskrestaurang jag ogärna passerar och sjukhusområdet är för mig både trygghet och sorg. Det finns gråtande rondeller och skyltar och förlamande trötthet i en hiss som jag lät åka upp och ner i en evighet i hopp om att den skulle nå himlen. Och det finns ett balkongräcke i Industristaden som jag inte vill ska finnas, men det finns, det finns. Det finns förvirrade platser där jag lämnade min kropp och blev såsom en betraktare från ovan. Det var på sätt och viss intressant även om tajmingen var dålig. 

Definitivt intressant var det dock att i Engelska parken, under ett gult paraply och ett lärkträd och ett regn, hitta en mjukt leende Karin Boye sitta på en grön bänk och skriva ett poem om hur livet hade kunnat bli om de där jobbiga knopparna hade fått brista klart någon gång. Och slå ut. Vad hade hon inte kunnat skriva? 

Vi hoppade därefter i pölar tillsammans för det är ju vad pölar är till för – det begriper ju alla vettiga människor. Sedan sökte vi upp Domkyrkan och gick runt och lyssnade till väggarnas hjärtslag och viskningar med ett stetoskop som vi trollat fram ur våra kreativa bakfickor. 

Plaskvåta men lyckliga värmde vi oss med varsin kopp te på konditori Fågelsången, sedan gick hon upp i rök och jag vände åter in i orkanen som var mitt liv då. 

Det är annorlunda den här gången. Denna flytt är ett resultat av den helt klartänkta, oberoende och fria vilja som plötsligt en dag viskade i mig att det var tid att återvända till rötterna, min födelse- och ungdomsstad, staden där mina föräldrar träffades, staden dit pappa återvände efter uppväxten i Kongos regnskogar, staden där mormor och morfar alltid fanns en cykeltur bort och förstås farmor i lägenheten med alla frikyrkliga tidningar och tidskrifter och längtan tillbaka till missionsfältet, över vilket hon i nästan fyrtio år gått hand i hand med farfar. Där fanns och finns också min farbror och alla själar han försöker hjälpa till ett bättre liv. Där fanns även Baptistkyrkan som jag vissa dagar passerat med mullrande blick, andra gånger med vänlig. 

Att vara ett missionens barnbarn har inte alltid varit lätt, ärr går i arv, tro mig, jag vet. 

Så ja, jag är åter i Uppsala, bland dess minor och lustgårdar. 

Hågadalen väntar, där ska jag ligga under eken invid kung Björns hög och rita en ring utav eld runt mig, såsom jag gjorde när jag började värna mina egna gränser. Hit men inte längre. Just där, under eken, började det. Trollkarlen i tornet på St. Lukas hade ett finger med i spelet. Han har nu emigrerat till södra Europa och den egna lustgården där. Alla har vi våra skäl. 

Till Uppsala återvänder istället en författarinna som återuppstått och gjort en vådlig själsresa sedan sist. Samt ett par yttre till Marocko eftersom ett hjärta har hittats där. Men om det kanske jag skriver en annan gång eller så ryms den berättelsen blott i ett ännu oskrivet epos.