Förra sommaren kunde 13 kvinnliga akter räknas in i Parksnäckans sommarprogram, varav Ana Diaz var en. De manliga akterna var ändå i klar majoritet, omkring 35.
Bokningarna till Sveriges sommarscener har visat sig vara helt åt fanders. På Gröna Lund är samtliga akter på Stora scenen manliga. På den mindre scenen finns fyra kvinnliga akter representerade. När UNT gör motsvarande genomgång av sommarens program i Parksnäckan ser det lika snedfördelat ut, och siffrorna rimmar illa med kommunens önskade utfall. Sommaren 2023 tycks vara de manliga akternas starka år.
I arbetet med jämställdhet och mångfald finns ofta en föreställning om att jobbet kan bli ”klart”. Att man kan komma till rätta med ojämlikhet genom en insats här och en satsning där. Så är det givetvis inte. Det är en ständig kamp för att upprätthålla balansen så att den inte får slagsida åt endera håll.
Jag tror lika många flickor som pojkar drömmer om att bli popstjärnor. Att det finns förebilder i form av både kvinnor och män på våra scener är därför extra viktigt. Vi vet sedan tidigare att om det finns manliga ledare i skolans värld kommer vi få fler manliga lärare, finns kvinnliga forskare inom teknikområdet så kommer fler kvinnor söka sig till det, och så vidare. Detsamma gäller rimligtvis för musikindustrin. Självklart ska kompetens gå först men för att åstadkomma förändring måste vi ibland putta på.
På UNT jobbar vi dagligen för att uppnå ett 50–50 perspektiv på könsrepresentation i bild och text. Ett svårt mål som vi inte lyckas med som helhet, men i flera fall på reporternivå. Men det kräver hårt arbete och statistiken hjälper oss att få syn på invanda mönster och vilka vi låter komma till tals.
En stor lokal förebild är Veronica Maggio. Nyligen gästade hon sin gamla skola, Uppsala musikklasser, som firade 40-årsjubileum.
Kanske behöver musikscenen en egen variant av Bechdeltestet, ni vet det teoretiska verktyg som används i bedömningen av hur kvinnor framställs på film. För att klara det måste filmen ha två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män.
Ska vi börja räkna repliker eller solon nu också, ropas det på Twitter. Ja kanske, om det är det som krävs för att få ett mer jämlikt utfall. Detta görs redan i många andra sektorer. Bechdeltestet har exempelvis varit viktigt för diskussion om representation och framställning inom film och till viss del även litteratur.
Vi behöver framför allt inte oroa oss för att jämställdhetsarbetet går för långt. I så fall är det inte jämställt längre.