För mig har sommaren i alla år betytt tid för samtal - samtal med släkt och vänner, än lättsamma, än allvarliga, som förts både ute och inne, vid matbord och kaffebord i gröngräset, i skogen, på stranden, på alla olika tidpunkter på dygnet men oftast på kvällen och inte sällan långt in på natten.
Oftast har jag fört dem med vänner och släktingar men i sommar – hittills i sommar borde jag säga för sommaren är ju gudskelov inte slut än – har de mest minnesvärda samtalen varit såna som jag fört med främlingar eller nästan-främlingar,
Först var det det nästan fyrtio år yngre estniska paret, hon, A, en litteraturvetare, som jag träffat vid en litteraturfestival i Tallinn i maj och spontant inbjudit att komma över viken och hälsa på ett par dar i mitt sommarparadis Ekenäs. Hon kommer tillsammans med C, som är fotograf och som jag inte träffat förut. Deras förhållandet är nytt och A, den livligare av de två, berättar redan första kvällen om hur C efter en kort bekantskap visade bilder han tagit av henne, bilder som fick henne att tycka att hon för första gången i sitt liv blivit sedd – och kunde se sig själv – som den hon verkligen var och ville vara. Det är en replik som berör mig för är det inte så vi alla upplever det när det finns någon man älskar och är älskad av – också om det inte är en fotograf?
Sen frågar hon mig och maken vad vi två helst samtalar om med varandra och ivrigt tillägger hon genast att hon för egen del bara vill tala om viktiga saker, inte om sånt som är trivialt. Maken och jag tittar på varandra och sen säger vi med en mun – och (skulle jag vilja tillägga) med mångårig erfarenhet – att ett förhållande blir bäst om man kan samtala om högt och lågt om vartannat och som det faller sig och att man gärna vill kunna lita på att ens partner inte dömer ut något man säger som för trivialt.
Om sommarens andra minnesvärda samtal har nån sensmoral är det att man kan dra en tydlig gräns mellan viktigt och trivialt:
Jag har ytterdörren öppen ut mot gården och plötsligt hör jag försiktiga steg upp för trappan. Det är ett äldre par som jag inte känner, när jag kommer emot står frun på tröskeln till farstun, mannen står kvar på gården. Frun presenterar dem och förklarar att hon söker sin släkting, min granne Matte som blev farfar på midsommaraftonen och som hon har presenter till – eller rättare sagt hon har två presenter till "Lillis", ett par pyttesmå skor och en sjal som hon har virkat själv, och så har hon sett att Matte själv behöver en gardin och den har hon nu köpt. Den är vit med spetskant och hon tycker den är fin. Hon frågar om jag kan ta hand om dem och det kan jag och jag får se dem och hon har tagit steget över tröskeln och står i farstun medan mannen har tagit sig upp för trappan och hon vet precis vilka mina grannar är och är släkt med flera av dem och vi tittar oss omkring och sen säger jag att det är en vacker kväll och det tycker hon också och hon säger att gården är vacker och det tycker jag också.
Vi står i tyst samförstånd, sen säger hon "Vi ska väl traska hem nu då," och hon tar ett steg bakåt tillbaka över tröskeln och nickar mot mannen och så backar de båda ner för trappan. Men med ens stannar hon upp och tillägger: "Synd bara att man är gammal nu"
"Det kan inte hjälpas," säger jag och hon nickar. "När det blir svårt är det bara att sjunga en liten sång," säger hon. "Det var trevligt att träffas."
"Ja," säger jag, "Det tycker jag också."
Sen går de och jag tänker på att det nog vore bra att öva sig på att sjunga.