Strax utanför Manhattans sydspets, helt nära Frihetsgudinnan, ligger Ellis Island. Här låg en gång USA:s största kontrollstation för migranter, och mellan 1892 och 1924 passerade miljontals människor ön i hopp om ett nytt liv. I dag härbärgerar den lilla ön ett fantastiskt museum, och på färjan ut i hamnen är det svårt att inte dras med i mytologin om USA som ett fritt invandrarland. En mytologi som kanske fått sitt mest ikoniska uttryck i poeten Emma Lazarus (1849–1887) ord från sonetten "The New Colossus". De som står inskrivna på sockeln under Frihetsgudinnan:
Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me, I lift my lamp beside the golden door!
Inne i den stora, ekande hallen dyker "Gudfadern II" upp på näthinnan. Det är scenen där Vito som ensamkommande pojke får en vit bokstav på sin jacka och ett nytt namn – Corleone. Här inspekterades nykomlingarna efter defekter och sjukdomar. De friska och arbetsföra släpptes snabbt igenom, medan den som visade tecken på syfilis, tbc eller kanske saknade ett ben sattes på vändande båt hem igen. I skam och förtvivlan, kan man tänka.
Samma sak – och det här har stannat kvar i min kropp som en diffus sorg – kunde gälla ensamma kvinnor. Kvinnor tilläts i princip inte lämna ön utan sällskap av en manlig släkting, och syftet var naturligtvis att skydda den allmänna moralen. Historikern Ronald H. Bayor beskriver i sin bok "Encountering Ellis Island: How European Immigrants Entered America" (JHU Press, 2014) hur ensamstående kvinnor kunde mötas av ett frågebatteri som syftade till att mönstra ut de sexuellt fallna. Han berättar om den svenska migranten Elin Maria Hjerpe som anlände Ellis island 1909, gravid och ogift, och var nära att skickas hem – innan den presumtive fadern gifte sig med henne på plats. Hastiga äktenskap, inte sällan med främlingar, blev entrébiljetten för många ensamma kvinnor.
Ett drygt sekel har passerat, och vi ser nu motsvarande resonemang ta form i vår tid. Nyligen meddelade Kanadas regering att landet kommer att ta emot ytterligare 25 000 flyktingar före årets slut – dock inga ensamma män. Även i Sverige böljar debatten om kön tvärsöver migrationsfrågan. Temat "mansöverskott" är en given favorit på nätets hatsajter, men även etablerade debattörer har lyft frågan: Var är alla kvinnor?
Det finns flera svar på den frågan. Ett är enligt UNHCR att familjer i relativt sett mer konservativa samhällena oftare satsar på att skicka iväg sina söner. Ett annat att flyktvägen innebär större risker för kvinnor än för män, inte minst risken att utsättas för sexuella övergrepp. Med lagliga vägar till Europa skulle fler kvinnor kunna ta sig hit – om nu någon på allvar är intresserad av det?
Som Aftonbladets Katrine Marçal konstaterade i en krönika häromveckan – "feminister har länge diskuterat asyllagstiftning och asylprocesser från ett könsperspektiv". Lagändringen från 2005 som gjorde förföljelse på grund av kön och sexuell läggning asylgrundande tillkom liksom inte av sig själv. Men det är väl bara anta att de som nu oroar sig för alla asylsökande män faktiskt var med och drev fram denna feministiska reform när det begav sig?
Men skon verkar även klämma på andra ställen. Professor Hans Rosling gick häromveckan ut och varnade för att Sverige kan komma att närma sig Kinas könsobalans, och pekade särskilt på att detta kan skapa svårigheter på äktenskapsmarknaden (Expressen 26/11).
Fler är inne på samma linje: "Frustrationen över att inte hitta någon att bilda familj med i kombination med den ökade konkurrensen om kvinnorna kommer oundvikligen att bli ett problem" skriver en debattör i tidningen Dagens samhälle (5/11).
Hur bör man egentligen tolka det här? Här är ett – möjligen tillspetsat – förslag:
1) Det spelar ingen roll hur obalansen i kön uppstår. Selektiva aborter och vanskötsel av döttrar, vilket förklarar Kinas mansöverskott, kan jämställas med människors val att migrera.
2) Alla som söker sig till Sverige är heterosexuella.
3) Möjligheten att hitta en flickvän är ett krav som män har rätt att ställa på staten. Kanske är det rentav ett krav som trumfar asylrätten?
Särskilt det senare är intressant och för tankarna till ett varghägn, eller till pandor på zoo: Antalet hanar måste matchas med antalet honor, annars blir det gruff.
Men det kanske är en bild vi är bekväma med? Det vore i så fall inte första gången befolkningens sammansättning överordnades individens rätt att söka sitt eget liv.