Efter två veckor i Förbundsrepubliken har jag börjat tvivla på att Tyskland verkligen är ett Sverige för vuxna. Vill man handla mat en lördagseftermiddag – eller, ännu värre, en söndag – påminner det snarare om Sverige 1972. Det mesta är stängt.
I Leipzig köper man spårvagnsbiljetterna i en automat. Att automaten inte tar Visakort är givet, för Tyskland föredrar kontanter trots att det är 2017. Det roliga börjar när man upptäcker att den inte heller tar sedlar. Den accepterar bara mynt. Om allt jag har är en sedel på fem euro kan jag inte köpa en spårvagnsbiljett för 2,60.
Mycket gott brukar sägas om de tyska tidningarna jämfört med svenska, säkert med all rätt, men tyskarna har ännu inte upptäckt att man kan limma sina tidningar. Alla blad är lösa. Efter en stunds umgänge med en tysk dagstidning i broadsheet-format ser man ut som en uteliggare som har misslyckats med att bädda ner sig i den. Och allt är inte så imponerande som man först vill tro. Die Zeit ger sina skribenter gott om utrymme, men ofta saknar jag det självständiga tänkandet. Möjligen, misstänker jag, är Süddeutsche Zeitung en Die Zeit för vuxna.
I Berlin är det inte ovanligt att hundar springer lösa på trottoaren, tio–femton meter framför sina ägare. Det ser ut som total anarki, ända tills man inser att hundarna aldrig skäller eller rusar fram för att ”hälsa” på främlingar, som de kan göra i Sverige. De är mycket väluppfostrade. Så kan ordning också se ut.
Berlins Judiska museum har botat mig från alla fördomar om att betong är ett hopplöst tråkigt material. Inte minst gillar jag att öppna dörren och gå ut i det som kallas Garten des Exils – exilens trädgård. Arkitekten Daniel Libeskind har lyckats skapa en skev plats, där det känns som om det var något fel med magnetfältet. Trädgården är trång, som en rastplats för rökare; sikten skyms av en skog av fyrkantiga betongpelare. Allting lutar, både pelarna och marken, men eftersom vinkeln mellan pelarna och marken ser ut att vara nittio grader blir man förvillad. Trädgården omges av en mur: man har ingen horisontlinje att orientera sig efter. Besökarna snubblar omkring på kullerstenar och roas av att kroppen för ett ögonblick inte vet om den går i uppförsbacke eller nerförsbacke. I toppen av pelarna grönskar det. Dit upp når solljuset. Det stryker över bladen, som befinner sig långt utom räckhåll.
Den här gången visar Judiska museet en utställning om slöjan i judendom, kristendom och islam: ”Cherchez la femme”. ”En kvinna drar skam över sitt huvud” om hon ber barhuvad, ansåg aposteln Paulus. Traditionen är äldre än alla tre religionerna; inte sällan är det religionens jobb att legitimera människans traditioner.
En utställning om slöjor är ett modigt ämnesval, men en besökare skriver i gästboken att hon saknar kritiska frågor. Slöjan presenteras som ett faktum som inte ifrågasätts. Att hålla traditionen vid liv ”fyller många unga kvinnor med stolthet”, enligt en utställningstext.
Det var för övrigt inte länge sedan det var vanligt att kvinnor täckte sitt hår på den svenska landsbygden. Är det ett framsteg att det inte längre ser ut så? Tycker någon att det är ett framsteg skulle jag vilja veta varför det är ett framsteg. Det var ju vår kultur, våra traditioner.
Efter att museet stängt hamnar jag i dåligt upplysta men vänliga krogkvarter. Lågmält pratande ungdomar går omkring med ölflaskor i händerna. En stad där det är normalt att unga kvinnor går omkring med varsin ölflaska på kvällen är en stad där jag trivs.