Titeln på storformatsboken från Natur & Kultur säger egentligen allt: "Alla räknas".
Alla har ett värde.
Alla har en betydelse.
Det är en klurig bok för barn i förskoleåldern. Till synes en enkel räknebok, men varje sida innehåller så mycket mer och väcker nya frågor. I slutet kommer massa existensiella funderingar, men det genomgående temat är tydligt: Oavsett vem du är och hur du ser ut, så är just du viktig, och en del av berättelsen.
Kanske hittar du dig själv? står det på baksidestexten. Och visst bör du kunna göra det.
I Kristin Roskiftes illustrationer finns variationer i humör, klädsel, hudton, hårfärg, hållning och kroppsform.
Det är väl ungefär det här som kroppspositivism handlar om, att alla räknas. Kroppspositivism eller kroppsacceptans är en rörelse som växt fram på sociala medier det senaste årtiondet.
Enligt kroppsaktivister är jag normsmal, det vill säga, min kroppsform följer de ideal och normer som finns i samhället. Så kallade normsmala är inte överrepresenterade när du söker på #kroppspositivism på Instagram och kanske är det just därför som jag inte till fullo förstått rörelsen (även om jag trott mig göra det). Jag har inte fattat poängen med att visa sig delvis avklädd för andra. Det räcker väl med alla halvnakna kvinnor vi ser på reklampelare, filmer och tidningsomslag?
I Kajjan Anderssons debutbok "Livsviktigt" om kroppspositivt föräldraskap får jag några nycklar. Målande beskriver Uppsalaförfattaren kroppshatet hon genomlevt under barndomen. Det är drabbande och mörkt, men när Kajjan vänder mobilens självutlösare mot sig själv så försvinner demonerna hon burit så länge. Kroppshatet löses upp. Det låter magiskt, men tycks fungera.
Ett av Kajjans tips till föräldrar som vill hjälpa sina barn att acceptera sin egen kropp är att ta fram kroppspositiva bildflöden och visa dem. Jag är tveksam till att introducera barn till sociala medier tidigt, men Karin menar att dessa bilder kan hjälpa barn att älska sin egen kropp.
Det är först när jag provar en sökning jag aldrig gjort förut som jag ser kraften. Förstår hur läkande det är att se andra som ser ut som en själv. #Skinpositivity eller #hudpositivism, är en rörelse som inte är lika stor som kroppspositivism, men som börjat märkas i sociala flöden och även snappats upp av varumärket Aco i sin kampanj #minhud.
Att vara atopiker är en kronisk sjukdom, jag märker den knappt ibland. Lider av den andra gånger.
Ansiktet blir rödflammigt och svullet. Det är det som irriterar mest. Det syns ju. Jag känner mig trasig. Huden fnasig och sårig.
Så ser jag i flödet alla andra kvinnor med rödärrade kinder. Det är läkande. De bara är. Det går inte att sätta epitet som vacker eller ful, trasig eller hel på dem.
Jag har alltid gillat skulpturkonstnären Hanna Belings konst. Besöker hennes utställning "Öga mot öga" på Bror Hjorths hus i Uppsala och kommer ihåg varför.
Uppsalakonstnären avbildar djur, vuxna och barn som något föränderligt. Inga kroppar är konstanta.
I vax, plast, metall och silikon skimrar figurerna. De är inte för evigt frysta i ett ögonblick, utan de skiftar med ljuset. De tycks ibland nästan smältande inför min blick.
För det är ju så som våra kroppar är. Jag åldras inte bara. Jag ändras hela tiden. Visserligen är jag blek i dag, men i morgon kanske fräknig.
Det är ingen idé att leta etiketter på vårt utseende. Det räcker med att konstatera vi alla har en kropp, en följeslagare som bär oss genom livet.