På långbordet som kläds av en ljus duk tronar den nygriljerade julskinkan, saffransbullarna, osten, och snapsglasen. Hela släkten har samlats och är redo att gå till bords, barnen tindrar förväntansfullt i samspråk med de äldre släktingarna. Kandelabrarna sprider sitt stämningsfulla ljus och eldstaden skänker värme till rummet. Allt är frid och fröjd och strålande jul. Det är julafton hos den folkkäre konstnären Carl Larsson.
Varje år vid ungefär den här tiden fylls spaltmeter med upplysningar om hur julstressens skadeverkningar kan minskas. Julstressen beskrivs närmast som ett patologiskt tillstånd där människor faller ihop med paniksyndrom, tvingas uppsöka läkare och lovar sig själva att aldrig mer ta ansvar för julfirandet. Men vad är det egentligen som är så stressigt?
För mig ligger det nära till hands att beskriva julstressen som ett lyxproblem. Själv drömmer jag om den dag jag har ett hem stort nog att bjuda in såväl föräldrar som svärföräldrar, den dag jag äntligen kan bjuda igen, ordna det fint för dem. En jul på hemmaplan med hemkokt skinka, egna pepparkakor och en noggrant utvald gran vars barrdoft fyller rummet intill den sprakande brasan som återspeglas i de ärvda julgranskulorna av glas, de jag beundrade när jag var liten. Kanske kan föräldrarna till och med sova över i gästrummet?
Den här drömmen är en förbjuden kvinnofälla. I julstresspalterna påpekas det med emfas att det fortfarande är kvinnorna som utför det mesta arbetet för att få ihop den riktiga julen och att det framförallt är kvinnorna som drabbas av julstress. Det gäller att inse att allt inte måste vara hemlagat, att det är okej att bara ge en julklapp till de minsta barnen och att man måste lära sig att säga nej.
Det verkar ligga nära till hands att skylla på maten, som med sina krav på att bli tillagad skriker ut måsten från sitt råa kylskåpstillstånd. På turerna till storköpen, klapphetsen och granen som ska inhandlas i sista stund efter mörkrets inbrott. Men hur hamnade vi här?
Genom Carl Larssons omhuldade måleri, och senare det överdådiga julfirande vi tar del av i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, har bilden av Julen letat sig in i det kollektiva medvetandet. Den stora, samlade släkten, långdansen, långborden och hur fokus ligger på umgänget, att kunna träffas. Utifrån denna föreställning formar vi bilden av vad en riktig jul består av. Låt oss titta på målningen som visar Carl och Karin Larssons jul en gång till, lite noggrannare. När vi ser den här bilden är det något vi missar, något så uppenbart att det nästan blir osynligt. I förgrunden till ”Julaftonen” från 1904 står en ung kvinna, hållandes ett trästop fyllt med risgrynsgröt. Hon har ett vitt förkläde utanpå sin sparsmakat rutiga klänning med hög knäppning i halsen och håret är täckt av en huvudduk. Det är Martina som, enligt Carl Larssongårdarnas hemsida, ”hjälper till i hemmet”. Och utan henne och annat tjänstefolk är Carl Larsson-julen omöjlig. På samma sätt är Bergmanjulen omöjlig utan Siri, Vega och Berta.
Här någonstans uppstår en dissonans: Julstressens verklighet överensstämmer inte med den bild vi bär med oss. Ideal och verklighet kolliderar som tusen tomtebloss i den mörka årstiden och plötsligt blir det tydligt att Carl Larsson-julen saknar förankring i samtiden – Martina är försvunnen. Förhoppningsvis firar hon jul med sin egen familj i år.
Så skyll inte julstressen på maten, granen eller syskonbarnen. Skyll på Carl Larsson.